Det jag har fått höra om Melinda Olsson, 22, är att hon är en brutal hårding på isen som spelar tufft och utan pardon.
Så träffar jag henne – och mer sympatisk människa får man leta efter.
– Jag är nog en glädjespridare i omklädningsrummet, som skämtar med alla. Även om jag inte har bindeln på armen så är jag en kapten. Så kommer det alltid att vara. Att alla i gruppen – precis alla – ska känna sig delaktiga är viktigt för mig, säger Melinda Olsson när jag ber henne beskriva sig själv.
Okej, hur är du på isen då?
– Jag är en stor spelare, kanske inte den snabbaste. Jag har ett spelhuvud som få, jag kan lägga de avgörande passningarna och ta skotten. Det är väl min starka sida.
Jag hade en uppfattning om att du gillar att spela tufft.
– Ja, det gör jag väl. Jag viker mig inte så lätt. Men det är också problemet för mig i bland. Jag är ju en av de största spelarna i riksserien, när jag knuffar lite extra så åker jag lätt ut. Men då brukar jag ta ett snack med domaren: "Vad ska jag göra? Jag är ju 20 kilo tyngre och 20 centimeter längre?".
Vad får du för svar då?
– "Ja, jag vet. Du har rätt. Jag ska tänka på det".
Med sina 180 centimeter har Melinda Olsson en klar fördel av att spela fysiskt. Hennes förhoppning är att det så snart som möjligt blir tillåtet även för damer att tacklas.
– Inte för att jag bara vill åka runt på isen och tacklas. Jag är ingen brunkare, jag är en finlirare. Men man vinner mycket på att gå på kropp. Det skulle vara mycket bättre om den regeln fanns även för damerna. Vad är problemet? Vi spelar ju tjej mot tjej, det är inte så att vi spelar mot killar.
Det var inför VM 1994 som tacklingsförbudet inom damhockeyn kom. Anledningen var att den fysiska skillnaden mellan de bästa och sämsta nationerna ansågs vara alldeles för stor, detta enligt svenska hockeyförbundets hemsida. USA och Kanada spelade inte bara ut motståndarna målmässigt, utan även fysiskt. Det ansågs helt enkelt farligt för de sämre lagen.
Men mycket har hänt sedan dess. Damhockeyn har blivit jämnare och allt oftare hör man spelare uttrycka sin önskan om att få tackla.
Melinda Olsson är av den åsikten och hon tror att det kommer att ske en ändring framöver.
– Jo, inom något år tror jag att det kommer att bli ändring på det.
Skulle det göra damhockeyn roligare att spela, roligare att titta på?
– Ja. Folk frågar ju hela tiden varför man inte får tacklas inom damhockeyn. Samtidigt är det ju ganska tufft, man kan vinna mycket i närkampsspelet. Man vill inte skada någon, men det skulle ju underlätta.
Jag kan ju tycka att tacklingsförbudet sänder ett budskap att damer är skörare än herrar.
– Ja, precis. Vad är det för regel? Här snackar vi jämställdhet. Det är ju ändå tjej mot tjej, kille mot kille. Varför inte? Det är barnsligt.
Är det kul att tacklas?
– Ja, det är kul. Får jag en tackling själv så blir jag mer tänd, jag blir sjukt taggad. Om jag får en smäll kan jag höja mig tre snäpp. Så för min del hade det varit väldigt bra.
Melinda Olsson föddes i Överkalix, riksseriedebuterade i Modo, utvecklades vidare i Munksund/Skuthamn och vann i fjol SM-guld med Linköping.
Men hon har hela tiden haft ett annat lag i sitt hjärta – Luleå Hockey.
– Jag har hållit på Luleå ända sedan jag började spela hockey. Det har alltid varit mitt favoritlag, alltså herrlaget. Den här satsningen har alltid varit en dröm och när den kom på tal kunde jag absolut inte tacka nej, säger Olsson som lämnade Linköping inför Luleå inför den här säsongen.
Du har redan ett SM-guld. Vad motiverar dig nu?
– Att vinna ett SM-guld med Luleå Hockey skulle vara större än allt annat, det skulle kännas rätt in i hjärtat.