Vi kan, till att börja med, slå fast följande: 2013/2014 var inte särskilt lyckat för Luleå Hockey. Att den sportsliga delen inte gick enligt planen må vara hänt, det har hänt förr – till och med bättre lag än Luleå Hockey – och lär hända igen. Det som däremot är alarmerande är att klubbledningen tog ett felbeslut.
Vilket?
Att räkna hem säsongen genom att utgå från intäkterna från en högst eventuell semifinal.
Inför fjolårssäsongen stod Luleå Hockey inför ett val. Antingen skulle man låta dyra spelare lyssna till locktoner från rikare lag, begränsa utgifterna och bygga nytt eller så behålla spelarna för att låta samma stöttespelare som året innan göra ett sista försök på guldet – och därigenom kanske gå med förlust.
Valet föll på det senare. Klubben behöll dyra spelare – Johan Fransson, Linus Klasen, Niklas Olausson – och lät därmed utgifterna rinna iväg i hopp om att det skulle ge klubben en extra skärpa i kampen om SM-guld.
Det gjorde det inte.
Snarare tvärt om.
Här blir det svårt. För jag tycker att det beslutet var både rätt och fel. Det var rätt, därför att Luleå Hockey faktiskt hade gott om pengar på banken, och vad ska man annars göra med dem? Det finns ju liksom ingen anledning att spara pengar om man inte tänkt använda dem. I grund och botten gillar jag alltså beslutet. Det är offensivt, en smula galet, det är egentligen allt som jag tycker att Luleå Hockey ska stå för.
Däremot är jag tveksam till de sportsliga värderingar som ledde fram till beslutet.
För att ta till en så här drastisk åtgärd – vi pratar alltså om ett medvetet och högst troligt underskott i mångmiljonklassen – krävs att man har en reell chans på guldet. Tyckte verkligen Luleå Hockeys ledning att laget hade det?
Verkställande direktör Stefan Enbom säger själv att det är slut med att budgetera för semifinaler, nu väntar tuffare tider och klubben ska hålla hårdare i pengarna. De två miljoner som Luleå backade i år innebär i stora drag att tio procent av det egna kapitalet är borta och det är en hård smäll att betala för en chansning.
Ändå står föreningen faktiskt kvar efter den.
Det fanns en tid då en miljonförlust hade inneburit dödsrunor över länets största förening. Det är viktigt att komma ihåg det. Inte för att måla fan på väggen – utan för att undvika att upprepa samma misstag.
Det är lätt att vara efterklok. Med facit på hand är det enkelt att döma ut Luleås chanser i fjol, men jag var bara en i mängden av experter som inför säsongen slog fast att det mycket väl kunde bli SM-guld. I sak gjorde jag inte det av någon annan anledning än att jag underskattade Skellefteå, men jag gjorde det ändå. Visst, vi kan tycka att sportchefer och klubbledare ska veta mer, men de är inga övermänniskor.
Det viktiga verkar Luleå Hockey redan ha lärt sig.
Det ekonomiska bakslaget måste stanna här.