Han varnar direkt:
– Jag kan bara stå eller ligga, inte sitta.
Sedan sjunker han ner i den vita vardagsrumssoffan. Lägger sig till rätta, försöker hålla smärtan borta.
– Det blir mycket liggande här nu. I går tog jag upp TV-spelandet igen. Efter ett brejk på typ åtta år.
Det var för tre veckor sedan som Luleå Hockeys backveteran Robin Jonsson vaknade på morgonen med en obeskrivlig smärta i ländryggen och höften. Han hade plötsligt och helt oväntat drabbats av diskbråck under natten. Säsongen var över på en enda sekund.
– Första tanken när jag vaknade? Att det skulle bli en lång dag. En jävligt lång dag. Nog har man haft ont tidigare, men det här var något i hästväg. Det är lätt det värsta jag har varit med om smärtmässigt.
De första dagarna blev långa och tunga.
– Jag kunde knappt ta mig till toaletten. Man ville inte gärna ha ärenden där. Vid det första toabesöket klättrade jag efter väggarna för att ta mig dit. Sen efter ett tag kom jag på att vi hade ett dammsugarmunstycke som jag kunde ha som en käpp.
Så du stapplade dig fram med ett dammsugarmunstycke?
– Ja, först. Jag såg ut som Bergnäsets indian (skratt). Sen fick Sofie (sambon) hämta kryckor på hallen.
Efter en vecka fast i sovrummet, bakom väggar som kommit närmre och närmre, vände det lite för Robin Jonsson.
Numera kan han ta sig fram någorlunda på kryckor men nästan hela dagarna spenderas i soffan. I liggande ställning.
Med en sambo som pluggar och två små barn hemma är känslan av otillräcklighet där nästan hela tiden.
– Stella sköter sig själv, hon är fyra år nu, hon har varit guld hela den här tiden. Hon har haft rollen som sjuksköterska, hämtat vatten, laddat telefonen... Hon verkar tycka att det är rätt roligt.
– Det är värre med Adrian (fyra månader). Jag kan inte lyfta honom, får inte lyfta honom och vill inte heller i fall det viker och vi faller i golvet båda två.
Du måste känna dig ganska maktlös?
– Man känner sig mer eller mindre som en ren belastning. Då får man ju försöka bjuda till på andra sätt.
Hur då?
– (skratt) De säger att jag håller på att bli koko här hemma nu.
En röst hörs från köket. Det är sambon Sofies.
– Han gjorde kryckdansen häromdagen, säger hon.
– Ja, det var ingen bra idé. Jag trodde jag skulle bryta benen. Man inser sina begränsningar, säger han.
Robin Jonsson fick tidigt beskedet att säsongen var över.
– Även om jag skulle bli väldigt mycket bättre väldigt snabbt så kommer jag ändå inte ge mig på det. Jag har ju inte tränat mer än i poolen på tre veckor, jag tror jag har tappat fem kilo. Jag ställde mig på vågen i morse, det var första gången på säkert tio år som jag var under 90 kilo.
Hur känns det att missa slutspelet?
– Även fast det inte är roligt känns det ändå skönt att stryka ett streck över den här säsongen. I stället för att vara i den där gråzonen. Kommer jag vara klar till en kvart, en semi eller en final? Nu kan jag slippa koncentrera mig på det.
Läkarna säger att Robin Jonsson kommer att vara tillbaka till nästa säsong. Frågan är var han befinner sig då. Kontraktet med Luleå Hockey går ut i april. För tillfället har han ingen aning om var han hamnar.
Risken finns att skadan påverkar hans chanser till ett nytt kontrakt med Luleå. Eller ett bra kontrakt med någon annan klubb.
– Det är väl klart, det är väl inte den mest gemytliga situation man kan sitta i, men det beror väl på hur folk resonerar. Som läkarna säger ska det ju inte vara några problem att ta sig tillbaks.
Vill du stanna i Luleå?
– Ja, alltså. Jag trivs jättebra i klubben. Vi har pratats vid under säsongen, vi får väl se om vi kommer fram till en lösning.
Har ni pratat sedan du blev skadad?
– Nej.
Oroar du dig över sådana här grejer? Som framtiden?
– Absolut, absolut. Samtidigt är det här en situation som jag måste acceptera. Det är inte bara jag som styr över det. Jag är en produkt som är beroende av en arbetsgivare. Sen vem det blir får vi se. Det är ju en köttmarknad.
Robin Jonsson har spelat i Luleå Hockey under fem säsonger. Fem framgångsrika år – men också väldigt skadefyllda. En titt i arkivet visar skador på fötter, ljumske, knä, okben, tumme och rygg.
Ändå tycker han att han har haft flyt under karriären.
– Jag har fått spela i tre olika elitserieklubbar, i landslaget ett antal matcher. Jag har träffat många människor. Om inte annat en hel del trevliga läkare och en hel del trevliga tandläkare (skratt).
Robin Jonsson har lärt sig optimism den hårda vägen. För tolv år sedan drabbades han av cancer i ena armen. Det första beskedet var att armen måste amputeras och att hockeykarriären var över.
Han skulle dock bevisa experterna fel. Han slapp amputering, opererade bort ett par muskler i armen, var tillbaka på isen efter bara tio månader – och är nu friskförklarad från cancern sedan 3-4 år.
– Jämfört med cancern är det här en barnlek. För tolv år sen fick jag höra att jag aldrig mer skulle spela hockey. Det får ju den här situationen att inte vara så mentalt jobbig. Visst, jag missar ett slutspel. Men det mest primära är ju att få ett fungerande liv, så att man kan vara en fungerande person. Speciellt här hemma för min familj.
Hur förändrades du som person av cancern?
– Jag var 18 år och fick mogna väldigt mycket snabbare. Jag fick vara med om mycket. Jag unnar ju ingen att uppleva det, men samtidigt så var det lärorikt med tanke på vilken utgång det blev.
Lärorikt?
– Man får se hur skallen fungerar, hur man är som person, hur man väljer att se på saker och ting. Klarar man av den situationen är det inte så mycket mer som är svårt. Eller, ingenting som är omöjligt i alla fall. Det går att lösa det mesta.
En skön inställning.
– Ja, jag är fullt medveten om att det inte går att lösa problem bara med mental kraft och inställning. Men i många fall så räcker det en bit i alla fall. Och för vissa så räcker det hela vägen.