I går slog Luleå tingsrätt fast att en ung man, kraftigt alkoholpåverkad, i fjol somras skallade och slog en annan ung man i ansiktet. Det hade kunnat vara en misshandel, vilken som helst, men när den dömde heter Daniel Mannberg och spelar i Luleå Hockey är ingenting längre ordinärt.
Mannberg själv säger att han inte minns något av händelseförloppet och varken förnekar eller erkänner brott. Trots detta dömdes han av Luleå tingsrätt under gårdagen till villkorlig dom och samhällstjänst motsvarande en månads fängelse.
Onsdag kväll spelar Luleå Hockey premiärderby mot Skellefteå. Daniel Mannberg kommer inte att vara med då, men vi kan lugnt slå fast att han kommer att vara det någon gång under den här säsongen.
En dömd våldsbrottsling kommer alltså att representera länets största idrottsförening.
Är det rätt?
Låt mig vara fullständigt tydlig. Jag har inget bra svar på det.
Å ena sidan: Spelarna i Luleå Hockey är massiva förebilder. Det som händer på isen, de signaler som klubben skickar, den påverkan som SHL-spelarna har på ungdomar i hela Norrbotten får inte sopas under mattan. Luleå Hockey har, trots att föreningen kände till vad som hade hänt och vad som skulle kunna hända längre fram, valt att förlänga kontraktet med Mannberg under våren. Klubbledningen har också valt att inte på eget bevåg stoppa Mannberg från spel. Att spela hockey i Sveriges högsta serie är få förunnat, det är en dröm för tusentals unga hockeyspelare över hela landet. Hårdraget innebär föreningens beslut att man faktiskt belönar ett våldsdåd.
Å andra sidan: Daniel Mannberg är en skvätt, knappt torr bakom öronen. Är det verkligen arbetsgivarens och samhällets sak att dubbelbestraffa brottslingar? Är det inte sånt som får unga människor att, i desperation och vanmakt, begå nya brott? Jag är absolut ingen expert, jag skjuter från höften här, men humanisten i mig vill ju att det ska få plats någon jävla medmänsklighet i samhället också – trots att Mannberg bevisligen begått ett stort misstag som hade kunnat förstöra livet för både honom och hans offer.
Klubben har varit tvehågsen tidigare, vilket irriterat mig eftersom jag eftersökt klara strategier för just såna här händelser. Under gårdagen berättade dock verkställande direktören Stefan Enbom hur de jobbat med Mannberg, att de mer eller mindre beordrat honom till kognitiv samtalsterapi och att hålla sig borta från spriten.
Det är bra. Det är rätt väg att gå – även om jag misstänker att offret för Mannbergs skallning nog gärna sett att klubben satt in de åtgärderna redan innan misshandeln.