Stjärnor har lämnat. Tränare har slutat. Riktlinjer har reviderats och förväntningar har förändrats. Spelare och ledare har skärskådats, bedömts och analyserats framåt, bakåt och i sidled.
Allting har lett fram till det här.
Superderbyt, premiärfesten, slaget om norra Sverige mellan Luleå Hockey och Skellefteå. Två av de mest framgångsrika klubbarna de senaste åren i den allra första matchen i den allra högsta serien i vårt läns allra mest folkkära sport.
Staden var småpyntad i svart, gult och rött. Inne i hallen rullade ramsorna runt, runt. Fansen hade förfestat på en bar i centrum sedan klockan tre, vid kvart i sex tågade de mot ishallen i en odämd älv av svallande känslor.
Alla var vi nyfikna på en sak.
Hur stod det egentligen till med laget?
Jag har, precis som många andra, inte haft en aning om var jag haft den här truppen. Är det en blivande succé? Är det ett fuskbygge som krossas under trycket från meriterat motstånd? Och, framför allt – exakt var i konstruktionsprocessen befinner sig det här lagbygget?
Innan matchen sa nye tränaren Joakim Fagervall att han inte trodde det fanns mer att göra just nu. Det enda som återstod, hävdade han, var att kasta in spelarna på SHL-isen – och se vad som hände.
Han såg förväntansfull ut när han sa det.
Luleå Hockey har visat oss ett par ansikten under försäsongen, men ju närmare seriestarten kommit har linjerna blivit allt tydligare. Sättet som laget spelar på nu är inte väldigt mycket annorlunda jämfört med det som spelades i våras. Spelartyperna är andra och tränarna försöker vara lite lurigare, det gör sitt till, men förutom det har jag än så länge bara sett en tydlig skiljelinje:
Vägarna ur egen zon är betydligt krångligare än de som Jonas Rönnqvist ritade upp.
Det där kommer att bli både en förbannelse och en välsignelse för Luleå Hockey under den här säsongen.
Jag både förstår tanken och tycker att den är sympatisk. I den bästa av världar får Luleås anfall en högre hastighet och större ytor vilket i förlängningen skapar lite större tryck, lite bättre målchanser och några fler chanser till spel i numerärt överläge.
I den sämsta av världar? Skellefteås båda mål tillkom som ett direkt resultat av en smula överkonstruktiva spelare.
Vid 1–1: Dean Kukan behandlade pucken en gång innan han spelade upp den till avlastare vid halvsarg. Det gjorde att Skellefteås Kirill Kabanov hann in i press på den avlastaren, snodde pucken och spelade den runt mål. Pär Lindholm fick passningen, slog ett inspel på chans in i mitten men råkade valla pucken via Janne Sandström – vilket ställde Daniel Larsson.
Vid 1–2. Luleå vann en defensiv tekning, och Kristian Näkyvä funderade lite för länge på vad han skulle hitta på med den. Istället fick han klubban upphakad, pucken gick rakt mot mål där Skellefteåspelare störtar fram. Larsson stötte bort den från mål – men rakt på Pär Lindholms blad. En snabb dragning i sidled senare hade Skellefteå tagit ledningen.
Fagervalls spelare måste bli bättre på att välja tillfällen för de konstruktiva tankarna. Fagervalls spelare måste bli tryggare i positionerna. Fagervalls spelare måste bli exaktare i passningarna.
Tycker ni att jag låter negativ? Okej då, här är det positiva: Det här var bara första matchen – det kommer.
I stora drag gillade jag vad Luleå visade upp. Fjärdekedjans evigt brinnande hjärtan, Näkyväs offensiva tanke och utförande, Wallmarks intelligens, Ledins driv, det konstruktiva spelet ¬och det fysiska – samt att Daniel Larsson spelade sin bästa hockey när matchen skulle avgöras. Men framför allt gillade jag Lennart Petrell. Den nye finländaren var konstant stor, konstant framgångsrik i spelet kring sargerna och konstant på rätt position vid rätt tidpunkt.
Det här var i grund och botten en bra match. Lite exaktare passningar, några fler skott, lite tyngre tacklingar – mer än så hade inte Luleå behövt för att vinna i ordinarie tid.
Ja, visst, det räckte bara till två poäng.
Men just nu var det här definitivt bra nog.