Stålverk 80-fiasko. Oljekris. Recession. Arbetslöshet. Staden Luleå smög in i 80-talet med gamnacke, melankoliskt muttrande. När livet i allmänhet innehöll få glädjeämnen fick man söka sin underhållning på andra sätt, med tomtebloss och primal-vrål i ett skjul av korrugerad plåt.
1977 bröt sig hockeysektionerna ut ur IFK Luleå och Luleå SK. Seard Åbergs plåtföretag Groko stod för sponsorpengar och namn, men samma företag fick problem i sviterna efter stålkrisen och drog sig ur samarbetet. Där, just i skarven mellan 70- och 80-tal, föddes Luleå Hockeyförening.
Folk vallfärdade till Delfinen. Laget svarade.
När kapten Köhler gjorde 6–0 i den tredje allsvenska finalmatchen mot Hammarby var det förstås klart, även om Bajen gjorde fyra mål i sista perioden. Jag minns inte vad jag gjorde 4 mars 1984, jag var fem år, men jag minns att jag inte var där. Annars har jag nog sett alla stora ögonblick i den här klubbens historia. Jag såg Mika Nieminen lyfta på benet mot Brynäs, jag såg finalerna 1996. Jag såg Obol, jag såg hoppet som lyste i ledarnas ögon, jag såg drömmen om den stora framtid som föder alla bedrägerier och jag såg den raseras. Jag såg Mikael Renbergs återkomst och jag såg hans flykt. Jag såg de mörka åren. Jag såg pånyttfödelsen.
Det jag framför allt har sett är det här: När föreningen varit som bäst har den verkat i samklang med både supportrarna och staden.
Under 1900-talet har Luleå varit en arbetande stad, Norrbotten har alltid varit ett arbetande län. Våra råvaror har exporterats söderut, välståndet här uppe har byggts på vår egen muskelkraft och svett. Men i och med högskolans etableringförändrades det där. Staden Luleå blev lite mer akademisk, lite modernare – och Luleå Hockey förändrades åt samma håll.
– Det finns definitivt ett sånt samband. Det finns fler såna, men stadens och hockeyns historia hör definitivt ihop, säger Karl Petersen.
Luleås förra kommunalråd flyttade hit 1979. Han har följt klubben sedan 1984, han har styrt staden. Han är nybliven pensionär – och inte ens han kan säga vilket som är hönan och vilket som är ägget.
– Det finns en ömsesidig draghjälp. Man har följts åt framåt, jag tror aldrig att hockeylaget haft samma utveckling utan stadens befolkningsökning och kulturprofil. Och vice versa – staden hade inte haft samma muskler utan allt det positiva som kommit ur hockeylaget.
Förr i tiden handlade hockeyn mer om kraft och känsla än struktur och linjer. 1982 inrättades Datatekniklinjen på högskolan, ungefär samtidigt tog magister Freddy Lindfors över som tränare och med honom blev laget också mer systembundet, mindre intuitivt och framgångsrikare än någonsin. Under 90-talets glada dagar var Luleå Hockey i perfekt harmoni med folkets förväntningar, en kakafoni av kraft, kaos och klurighet. Under det mörka 2000-talet förvandlades föreningen i någon mån till kapitalistiskt klipparparadis på jakt efter de snabba pengarna, långt från de värdegrunder som styrde publikens vardag. Och nu, under Jonas Rönnqvist, har klubben tagit hela varvet runt rinken och är tillbaka där det en gång började.
Akademiskt, konsekvent, på gränsen till tråkigt.
Hårt arbetande.
Bättre än någonsin.
Vi har alla våra favoritögonblick. Mitt eget? 6 000 personers utandning för sex år sedan, kapten Burström och hans flagga. Ni har säkert något annat. Det spelar ingen roll vad ni väljer att komma ihåg – utan att alla de där ögonblicken är meningslösa om vi inte lär oss något av dem.
Morgondagens prolog finns alltid att läsa i gårdagens historia.
Det viktiga är inte de senaste 30 åren – det är de kommande 30.
I en digital värld, där förändringar sker i fiberoptisk hastighet, blir det beständiga, det eviga, allt viktigare. För 30 år sedan symboliserade Luleå Hockey en stunds avkoppling från vardagens bekymmer, nu tror jag snarare att det handlar om en längtan efter en trygghet som är svår att hitta på andra håll.
Föreningen har blivit allt bättre på att ta tillvara på sin historia, men frågan är hur man har tänkt att ta tillvara på framtiden.
Svensk ishockey står inför en radikal förändringsprocedur. Nya idéer sköljer över oss snabbare än klubbdirektörerna hinner säga ”samarbetspartners” och jag är långt ifrån säker på hur jag ställer mig till det kommande uppbrott från den svenska idrottsmodellen som vi alla går omkring och väntar på. Luleå Hockeys ledning – med verkställande direktör Stefan Enbom, hälften idrottsrörelse, hälften företagande, i spetsen – måste framför allt ta ställning till en sak inför de kommande 30 åren.
Hur ska föreningen hitta samspelet med publiken och staden även i framtiden?
Lyckas den med det går klubben in i framtiden med rak rygg och en trotsig Mandelanäve mot skyn.
Om inte?
Då är alla våra minnen meningslösa.