"Jag måste värma upp mina björnramar". Johanna Fällman skojar samtidigt som hon kör några repetitioner med en grepptränare i varsin hand.
Hon beger sig sen ut mot isen men vänder som hastigast tillbaka in i omklädningsrummet igen och ger ifrån sig ett morrljud.
Det är onsdag förmiddag för regerande mästarlaget och en frivillig värmning väntar inför onsdagskvällens hemmamatch mot Modo.
Fällman var dagen innan osäker till spel men guldcoachen Fredrik Glader trodde då att hon "skulle stå där som en ilsken björnhona och morra".
Han fick rätt.
Efter det kortare ispasset ger hon tummen upp för spel samtidigt som hon inte kan låta bli att kommentera det hennes tränare sa till NSD i tisdags.
– (Skratt) Jag kommer morra. De får passa sig. Glader har levererat igen, säger Fällman innan hon förklarar för målvakten Anna Amholt:
– Han har sagt att jag ska vara en ilsken björnhona som morrar.
Det blir tyst en sekund.
Sen konstaterar Fällman:
– Alltså, va fan... Nä, men. Jag kommer morra. Det kan ni lita på.
Men du var ett osäkert kort i går?
– Nja. Allt är relativt.
Glader sa i går att det inte finns en chans att du kommer att missa den här matchen.
– Det kommer jag verkligen inte göra. Det ska mycket till. Det ska vara nåt brutet ben, höll jag på att säga.
Tio spelare är på plats i arenan klockan nio på morgonen. Tio timmar senare påbörjar Luleå Hockey/MSSK jakten på nionde raka segern – och publikrekordet.
– Det ska bli otroligt kul, verkligen. Jag hoppas det kommer en del folk, vilket jag kanske tror, säger Fällman, som inte har nån speciell drömsiffra som hon hoppas på:
– Oj, jag har inte tänkt så mycket på det. Varje dag är så fullspäckad så helt plötsligt var det bara onsdag och match. Men det är klart att jag hoppas att det blir ett nytt publikrekord.
Det där "..och så var det bara onsdag". Det är lite så det är för en damhockeyspelare.
– Dagarna blir ganska långa ibland. Det är som nu. Nu ska jag vara på jobbet om 20 minuter. Men det är så det är och vi har det sjukt mycket bättre än alla andra lag i serien.
Just jämställdheten inom idrotten är en brännhet fråga just nu. Bland annat gör SVT Sport en granskning i ämnet, men också hos onsdagskvällens gäster Modo har det varit turbulent under hösten.
I Sveriges nordligaste län har inte den punkten varit högst upp på dagordningen den senaste tiden.
– Det brinner väl mer på andra ställen. Jag tycker ändå att Norrbotten går i bräschen med såna saker och har gjort det ett längre tag. Det är sjukt kul att vara i det främsta länet jämställdhetsmässigt, säger Johanna Fällman, som spelat i några andra klubbar under karriären:
– Det är svårt att jämföra innan man har varit nånstans där det är bättre. När jag var i Modo tyckte jag det var jättebra där och jag jämförde med när jag var i Skellefteå AIK på den tiden. Men då visste jag ju inte hur det var här...
Hur är det här?
– Fantastiskt. Hur många andra lag hade fått det stödet och de förutsättningarna som vi har? Det finns ingen annanstans. Att vi har så här många här en onsdagsmorgon säger en del.
Hur långt borta är det att ett damlag kan ha alla spelare på plats en förmiddag?
– Vågar man spekulera i det? Förhoppningsvis kanske 5-10 år, för att vara realistisk. Sen om det är realistiskt vet jag inte egentligen, men förhoppningsvis. Sen får vi se om jag spelar då. Det är en annan sak.
Johanna Fällman hinner inte prata så mycket mer för stunden. Jobbet som elevassistent i en mellanstadieklass väntar.
Hon är en av många i laget som har fullt upp trots att det är matchdag.
Men några har kunnat ta ledigt från sina arbeten den här gången – som Linn Peterson exempelvis.
– I dag är vi hockeyproffs över dagen, hälsar hon när hon lämnar isen tillsammans med lagkamraten och arbetskollegan Anja Stiefel.
Hon är nästan sist av. Men bara nästan.
Den finska trion med Michelle Karvinen, Jenni Hiirikoski och Noora Tulus fortsätter att nöta på skott, detaljer och varianter som kan användas i powerplay.
Pang.
Det smäller i plexiglaset bredvid Fredrik Glader.
– Satan, hjärtat stannade, väser han.
Samtidigt står Hirikoski ute på isen och flinar.
När Glader sätter sig i tränarrummet dyker lagkaptenen Emma Eliasson upp. Hon slänger lite käft med Michelle Weis innan hon stiger in över tröskeln.
– Jag har varit och kört rehab på Hermelinen, säger Eliasson.
Vad har du för problem?
– Jag har en liten bristning i lårmuskeln.
Nu blir Glader sur på dig när du pratar om skador.
– Jag vet...
Lagkaptenen har en viktig uppgift under dagen. Klockan elva ska hon tillsammans med Fredrik Glader, vd:n Stefan Enbom och säljaren Tarja Keisu vara ute på SSAB och överlämna en guldhjälm och få se en signerad matchtröja från guldsäsongen hissas upp i restaurang Malmens tak.
Allt flyter på och platschefen Nils Edberg tackar och tar emot när Eliasson överlämnar gåvan.
Efter en lunch väntar nästa stopp för NSD: På skolan där Johanna Fällman jobbar.
I mellanstadieklassen är matchen den stora snackisen.
– När du gör mål, gör min målgest, säger en av eleverna.
– Om jag gör mål så lovar jag det, svarar Fällman innan NSD frågar vad de helst vill se att deras pedagog ska bjuda på mot Modo.
Svaret kommer blixtsnabbt:
– Tacklas!
Klockan börjar närma sig 17.00 och matchsamling. I tränarrummet pågår det febril aktivitet.
Nåja. Kanske inte när det gäller själva spelet.
Efter att snabbt ha kommit överens om några viktiga punkter handlar en hel del om Fredrik Gladers nyinköpta skjorta och hans kavaj.
Det blir en del gliringar – men plötsligt blir det allvar.
Åtminstone för nån sekund.
Det är målvakten Maria Omberg som ringer till Glader och meddelar att hon sitter fast i en bilkö.
– Du ser ishallen, okej, säger Glader torrt.
– Var i helvete är det bilkö i Luleå, konstaterar målvaktstränaren Oskar Gard, som sen får i uppdrag att få koll på och lära sig det nya dataprogrammet som ska göra att han ska kunna skicka ut filmklipp till spelarna efter matcherna.
– Brister det på dig Gard får du bära XL-tröjan resten av säsongen, säger Glader.
– Den var för en treåring. Den är så äckligt tajt, svarar Gard direkt.
Några minuter senare är stämningen en annan. I spelarloungen står Fredrik Glader och pratar inför kvällens matchtrupp.
Han drar upp de viktiga punkterna som tränarstaben kommit överens om, sen går han över till ett mer motiverande snack.
"Passa på och njut. Det är det enda jag kan skicka med till alla som inte har varit med om det här”, säger guldtränaren och syftar på att det förmodligen kommer vara bra tryck på läktarplats.
"Det ska bli förbannat kul och en jävla fest där ute – men vi kommer inte få en sekin gratis. De vill komma upp hit och förstöra – men vi ska skicka hem dem gråtandes", fortsätter han.
”Håll huvudena kalla, vi vet att de är lite grisiga”, fyller assisterande tränaren Lisa Ekberg i.
”Det är PP”, säger Jenni Hiirikoski när hon visat Henriette Sletbak några bågar på tavlan.
”De kommer komma ut hårt men i andra och tredje perioden kommer vi kunna hitta weakside”, konstaterar Emma Eliasson när hon tar ton i hennes formation.
Efter lagmötet har femmorna gått ihop var för sig för att snacka detaljer. Vissa tar upp flera saker, andra lägger bort pennan tidigt.
Johanna Fällman tog snabbt plats i de sköna fåtöljerna och fokuserade på allt annat än taktiktavlan medan stjärnfemman med Michelle Karvinen, Jenni Hiirikoski och Emma Nordin i spetsen diskuterar om allt och lite till.
Till slut är även de klar och efter en stunds individuell uppvärmning med löpning och cykling samlas gruppen utanför arenan.
I samma veva som de börjar köra några gemensamma lättsamma övningar kombinerat med lek promenerar supporterprofilen Mattias Sehlberg förbi. Det visar sig lite senare att han är en av många som sökt sig till Coop Norrbotten arena för att se denna SDHL-match.
Men för Johanna Fällman blev leken snabbt allvar. En övning som hon gör går snett och innan matchstart kommer det bli lite dramatik.
Det är två minuter kvar till isuppvärmning. Hallen börjar sakta men säkert fyllas på.
I omklädningsrummet går Anja Stiefel runt och nynnar på ”sweet, sweet lovin” medan Emma Eliasson håller igång många bollar i luften.
För det finns ju en viktig del utanför isen också – som att matchsponsorn får ta emot en signerad matchtröja innan nedsläpp.
”Sajna tröjan, ordentlig värmning”, skriker Eliasson innan laget beger sig ut mot rinken.
”Jag tror fan det kan bli rekord i dag. Det är ingen omöjlighet”, säger Fredrik Glader när han med några minuter kvar av isuppvärmningen blickar upp mot publikhavet.
En liten stund senare konstaterar han:
”Satan vad taggad jag är”.
Med kvarten kvar till nedsläpp börjar dramatiken. Johanna Fällman är ute i korridoren och för en dialog med fystränaren Stefan Höök. Hon grimaserar och ser ut att ha riktigt ont.
Fällman återvänder dock till omklädningsrummet, tar en alvedon och gör sig sen redo för spel.
”Vi går om två och trettio”, gastar assisterande tränaren Daniel Lundin genom dörröppningen.
”TVÅ OCH TRETTIO”, förtydligar Ronja Savolainen för gruppen.
”Bra Ronja”, får hon till svar.
Emma Eliasson samlar gänget. Noora Tulus, Linn Peterson och Josefin Hoegh Persson bjuder samtidigt på nåt internt dansnummer.
Eliasson tittar upp, håller ett kortare tal och avslutar med:
”Framförallt så gör vi varandra bra”.
En kort stund senare står de och väntar på att få skrinna ut genom björngapet.
– Jag är exalterad. Jävligt kul. Taggad, säger Fällman innan hon dundrar ut och får ta emot publikens jubel.
För Emma Nordin är det hemmacomeback efter åtta långa månader. När hon presenteras på lineupen är hemmafansen i extas – och hon tackar dem med en slängkyss.
Drygt en minut senare har hon presenterat sig i poängprotokollet. Redan 24 sekunder in i matchen passar hon fram vapendragaren Michelle Karvinen till 1-0.
”Pressa, pressa, pressa – bara ni har hög trea. Ni kan äta upp deras backar”. Fredrik Glader har tjatat om just det här hela dagen och han fortsätter i båset.
Inte bara en gång ska det visa sig.
Men i första perioden är det annars mest glatt humör eftersom hans lag mäktar med både 2–0 och 3–0 innan pausvilan.
Ändå är han inte helt nöjd i paus.
”Vi ska inte drälla med pucken och åka chill och mmmmmm med den. Vi ska inte åka och glaja".
Spelarna hör vad han säger, stämningen blir lite spänd men snart så är omklädningsrummet tillbaka i ett avslappnat tillstånd.
Linn Peterson, Ronja Savolainen och Josefin Hoegh Persson har till exempel en liten språkskola och reder ut hur man säger tandställning på svenska.
Smack. Smack. Smack.
Christa Alanko, Emma Nordin och Johanna Fällman ger varandra varsin näve.
När den rörelsen kommer är det också alltid det sista som händer i omklädningsrummet innan nästa period drar igång.
Pang. Modo reducerar direkt i mellanakten.
”Kom igen nu”, säger Ida Boman samtidigt som Eliasson går fram till papperskorgen och spottar ut snusen.
Pang. Modo reducerar ännu en gång, precis när matchklockan tickat upp på exakt en minut.
”In och tävla där ute”, skriker Eliasson och det är första gången den här dagen som regerande mästaren är lite, lite skakat.
Efter 11.23 kan de andas ut. Henriette Sletbak skjuter 4-2 och ger hemmalaget lite lugn och ro igen.
”Trean högt.. Noggrann på linjerna”. Fredrik Glader släpper dock inte på sitt mantra.
”Jävligt noga bytena som kommer. Noggrant på linjerna, trean hög”, fräser han några minuter senare.
I andra pausen är han upprörd.
"Kliver man ut på isen med en liten jävla brödskiva i mungipan går det fort", hojtar han irriterat och fortsätter sen:
”Inte nån jävla Silja-sväng. Vänder de bort oss är det stopp som gäller. Vi har inte råd med det här – och i egen zon åker vi i vår bekvämlighetszon. Vi måste ut och sätta pressa. 1, 2, 3. Ettan får gå ut som en torped”.
Brandtalet får ändå en positiv avslutning.
”Vi tar åt oss och växer som lag. Nu är det inget snack, nu gör vi allt med ödmjukhet”.
Det blir återigen lite spänt men Savolainen och Hoegh Persson släpper snabbt lös de spända musklerna.
När en ny låt går igång kan inte duon hålla sig från att dansa loss.
Kanske visste de vad som skulle komma.
Tredje perioden blir aldrig dramatisk.
Linn Peterson skjuter snabbt 5–2 och punkterar matchen.
Men Fredrik Glader fortsätter att trycka på detaljerna.
”Jävligt bra trea. Underbart att se. Ruggigt bra Karvinen”, vrålar han och med 2.30 kvar att spela får han se Anja Stiefel spika slutresultatet till 6–2.
Nionde raka segern är ett faktum – och efter slutsignalen åker spelarna runt och tackar rekordpubliken, för den här gången dök 3 150 åskådare upp för att ge sitt stöd till segermaskinen.
I omklädningsrummet är det så klart en lättsam stämning. Laget samlas i en ring, Maria Omberg – som blev vald till matchens lirare förra matchen – får nu ge bort björnhjälmen till den hon tycker har varit bäst.
Valet faller på Josefin Hoegh Persson som håller ett kortare tal på danska innan de tillsammans ger ifrån sig några björnljud för att fira vinsten.
Klockan har hunnit bli 21.30 när Johanna Fällman har kommit ut i korridoren och betat av två intervjuer.
Hon pustar ut och ger sen svaret på frågan hur det egentligen var där med kvarten kvar till nedsläpp.
– Jag hade så jävla ont. Jag gjorde nån dum övning. Jag vred till och så drog det till i revbenet, säger Fällman.
Hur nära var du att vika in kepsen där?
– Inte nära alls. Det ska sjukt mycket till innan jag känner att jag inte kan spela.
Du fick vara med om en trevlig kväll.
– Mycket. Det här är ju något som man kommer ihåg som stolt Luleåbo. Det är sjukt smickrande att det kommer så många för att titta på oss. Det blir nästan så man känner, "men Gud – vad gör ni här" (skratt).
Ni har nio raka segrar nu. Hur länge kan ni bygga på den här sviten?
– I all oändlighet (skratt). Nä, men. Till slut kommer det motgångar. Det är bara att kriga på till det händer och genom det och så vidare. Det är bara att köra på.
En bit bort – i spelarloungen – blev Fredrik Glader en av de första som högg in på en av de två smörgåstårtorna som har dukats fram.
– Vad ska jag sammanfatta? Smörgåstårtan?
Ja, vad ger du den för NSD-rosor: 1-5?
– Den får tio och matchen får nio, säger han och skrattar.
Sen blir han allvarligare.
– Första perioden är riktigt bra... Ah, nu flyger det skinka här.
Han fortsätter:
– Jag är inte hundra procent nöjd. Hade vi varit ännu noggrannare med trean hade vi varit i deras zon i 19 minuter och 59 sekunder. Ungefär så kändes det. Sen har vi en olycklig minut i andra. Vi blir lite tagna av den också och det tar ett par minuter innan vi är inne i matchen igen. Sen tycker jag vi kontrollerar det fullständigt hela vägen ut – och festen stannar i Luleå.