Häromhelgen tågade cirka 1 000 personer längs Storgatan i protest mot ”Framtidens skola”, omstruktureringen som ska resultera i att tio skolor läggs ned. I främsta ledet fanns profiler som den gamle proggmusikern och läraren Björn Sjöö med sin trombon; yep, det hela påminde inte så lite om 70-talets musikaliska manifestationer, i skuggan av Stålverk 80 och kärnkraften.
Uppfriskande med medborgarengagemang som får folk att blicka upp från mobilskärmarna.
Samordningsgruppen för de nedläggningshotade skolorna hade fått ihop över 3 000 namnunderskrifter och debatten går het i berörda stadsdelar och byar.
”Syns man inte finns man inte. Niklas och Yvonne, var är ni?”, stod det på en skylt, en tydlig referens till en debattartikel av Niklas Nordström.
Varken han eller Yvonne Stålnacke fanns på plats för att ta emot namninsamlingen, till stor besvikelse för alla engagerade.
– Jag hoppas att politikerna inte är tondöva. Det vore hemskt om man går ut och frågar efter åsikter och sedan struntar i allt, sa sosseveteranen Mårten Ström, ordförande i Landsbygdskommittéen, nyligen till NSD.
Firma Stålnacke/Nordström har ifrågasatts det gångna året, både av forna partiprofiler och av stadsbor – föräldrarna, lärarna, kulturutövarna och självklart även oppositionen. Må det vara rättvisepartister eller borgerliga företrädare.
Samtidigt har de övertygat många andra, som har uppskattat fokus på tillväxt, snabba beslut och processer.
Luleå har definitivt haft en lyckosam medvind 2015 och kommunalråden solar sig i glansen av tjusiga utmärkelser, från ”Årets tillväxtkommun” via ”Norrlands superkommun” till ”Landets platsvarumärke”.
Och detta är ”mumma” för kommunens välbetalda pr-byråer som filar på snygga slogans och skrävlande kampanjer i sociala medier as we speak.
Men Framgångssagan om residensstaden – den som pr-konsulterna tycker är sååå viktig att förmedla – rymmer ingen klagosång, trots att den hörs bland många medborgare.
Något skaver, helt enkelt.
Redan i våras kom protester, när Luleboaffären tillkännagavs. Partipiskan uppgavs vina och fullmäktigegruppen enades om att sälja ut en del av allmännyttan men kritiken fortsatte växa bland somliga inom fotfolket.
Nu fördröjs allt efter Vänsterpartiets överklagan och folks förtroende för affären stärks inte av att Rikshems vice vd Ilija Batljan precis fick sparken efter dubiösa fastighetsaffärer på eget bevåg.
Sen kom höstens ”kulturbråk”, när en skara konstnärer, musiker, författare med flera sågade kommunens kulturpolitik efter ett pr-evenemang för sisådär 15 halvprominenta sörlänningar inom näringslivet. ”Kulturhelgen” kostade 400 000 kronor, motsvarande tio årliga verksamhetsbidrag för stans kulturföreningar, men debatten handlade lika mycket om hur kommunledningen ansågs skrämma sina opponenter till tystnad.
Bilden av ett parti med externa såväl som interna demokratiutmaningar framtonade också när sossarnas framtidsman Gustav Uusihannu togs i örat för att han öppet stred för Hertsöskolan, samtidigt som Kristiina Starck Enman klev av sitt uppdrag som ersättare i fullmäktige.
– Det känns som att det är en ensam persons vilja som för politiken i Luleå, sa hon till NSD utan att nämna namn.
Läsarna drar egna slutsatser ändå.
Om folkupproret eskalerar 2016 – när skolbesluten fattas och Luleboaffären ska börja ge resultat – kan S i Luleå få problem.
Något som knappast går att dölja med pr-kampanjer.
Största utmaningen: att förena handlingskraft med öppen, tillmötesgående och förtroendeingivande kommunikation med väljarna.