Alexander Majorov, 22, har just kommit hem till Luleå efter ett tre veckor långt träningsläger i Colorado Springs. Han är lite småsliten, men ändå inte så farligt med tanke på den träning han har genomfört borta i USA. Där testade konståkaren nämligen något nytt, något brutalt.
– Jag försökte pressa mig själv tills jag nästan svimmade, säger han.
Oj, kan det verkligen vara nyttigt att träna så hårt?
– Det vet jag inte. Det är det vi testar. Funkar så funkar det bra.
Hur mådde du då?
– Man mådde inte bra. Det känns äckligt i hela kroppen efter en sådan höghöjdsträning. Men nu, när man kommit ner, känns det ganska lätt att träna. Det är så. De sista två veckorna därborta gick det uppåt och uppåt.
Konstant smärta
Alexander Majorov gjorde succé på OS i Sotji. Han satte svenskt rekord i det korta programmet (83,81 poäng) och slutade efter fria programmet på en 14:e plats.
Men han vill bli bättre. Kommande vinter väntar ett EM i Stockholm och Majorov drömmer om att ta en historisk medalj. Därför tränar han tills han svimmar, tills kroppen skriker av smärta.
– Man har ont hela tiden. Man måste räkna med det.
Var gör det ont på dig?
– Det beror på. Jag har ju nästan haft diskbråck i ryggen. Det sitter i hela tiden, en gnagande smärta.
Gör det ont nu också, när du inte tränar?
– Nej, inte såhär. Det är när man tränar hårt, när man verkligen är slutkörd. Då tänker man inte vad man ska göra teknikmässigt, utan vad man klarar av viljemässigt. Då kan skadorna komma. Det är fötter, knän, stukade leder...
Är det värt det?
– Det vet man inte. Det kan man inte säga förrän man är klar och har hängt upp skridskorna på hyllan. Träningsmässigt är det värt det, tävlingsmässigt vet man inte. Men det är ju fantastiskt kul också.
Nya tävlingsprogram
När NSD träffar Majorov har han precis inlett ett två veckor långt läger i Sunderby ishall. Tre ispass om dagen blir det. Plus ett fyspass. Ändå känner han sig rätt så pigg.
– Det är ganska okej. Jag var sliten under slutet av säsongen. Före VM var jag helt slut, då gick det ju inte heller bra. Det var den sista tävlingen jag gjorde och jag tror att det var för att det blev lite tufft under säsongen. Kroppsligt var det för mycket.
Inför den gångna säsongen, den med OS i Sotji som höjdpunkt, höjde Alexander Majorov sin träningsmängd med 30 procent.
Han planerar inte att höja mängden något mer nu. Däremot är innehållet på passen betydligt tuffare.
– Nu testar vi att verkligen träna på tävlingsprogrammen. Man måste göra det vi gör på tävling, fast det är sjukt jobbigt så kan det vara värt det.
Du menar att du kör igenom tävlingsprogrammen på träning mer?
– Ja, redan nu. Jag har nästan aldrig gjort det tidigare, att redan nu köra hela. Man har inte orkat, men nu orkar jag.
Trots framgångarna i fjol har Majorov valt att helt byta ut sina program – både det korta och det långa.
– Det går inte att fortsätta köra de andra, de är ju inte aktuella längre. Nu är det helt ny musik, helt nya program. Allt är nytt.
"Räknas som omöjligt"
Med EM i Globen på näthinnan hoppas Majorov att de nya programmen ska bära frukt i vinter. Han hoppas på en skrällmedalj, men tror att det blir oerhört tufft.
– Globen är ganska svår att tävla i. När det handlar om hopp, tid och rum och man ska veta var man befinner sig... Det är som en bubbla där, man kollar upp och "wow".
Man måste vänja sig?
– Ja. Jag hoppas verkligen att förbundet fixar några träningar innan EM så att man får träna in sig. Ju fler gånger man tränar på en ishall, desto mer bekväm känner man sig.
Är det ens möjligt för en svensk att ta en internationell mästerskapsmedalj?
– Det är möjligt, vid bästa omständigheter.
Hur stort skulle det vara?
– Det räknas ju som omöjligt för en svensk, förr har man aldrig ens kunnat drömma om det. Men nu känner man att det finns en möjlighet.
Sporras du av att det räknas som omöjligt?
– Det kanske jag gör. Jag får motivation till att träna och bevisa att man till och med kan lyckas i Sverige.