Kris i sjukhuslabbet: "Vi glöms bort"

De biomedicinska analytikerna hör till sjukvårdens absoluta nyckelpersoner. Provsvaren de levererar är i många fall nödvändiga för att läkare ska kunna ställa diagnoser – och i akuta fall kan snabb tillgång till en biomedicinsk analytiker vara skillnaden mellan liv och död.

Men yrkesgruppen är eftersatt. På alla sjukhus i länet fattas personal i laboratorierna.

En av Region Norrbottens lösningar är att genomföra så kallad kompetensväxling. Eftersom nattpassen på labben i Kiruna och Kalix inte har gått att bemanna har de biomedicinska analytikernas arbetsuppgifter delvis tagits över av labbundersköterskor. Undersköterskorna har hand om proverna som sedan analyseras på distans av personalen i Sunderbyn.

– De gör det man ska göra med proverna och stoppar in dem i maskinen. Men de har inte befogenheten att analysera och se vad det blir för svar, säger Lisa Larsson som är biomedicinsk analytiker i Sunderby sjukhus kemlabb.

Men när man inte vet exakt hur ett prov har hanterats går det inte alltid att göra en fullvärdig analys. Det kan göra att en diagnos fördröjs eller inte alls går att ställa.

– Man kanske misstänker meningit (hjärnhinneinflammation) och måste stoppa in behandling, men det blir inte specifikt mot meningit eftersom man inte har fått beskedet när vi inte har personal på plats. Är det patientsäkert?

Både Lisa Larsson och Ida Harila utbildade sig på universitetet i Umeå. Nu har de varit anställda i labbet i Sunderbyn i sju respektive tre år. Jobbet beskriver de som varierande, viktigt – och "väldigt trevligt".

Men den senaste tiden har bemanningssituationen förtagit en hel del av glädjen. Kollegorna blir färre, arbetsbördan ökar och de nattliga jourpassen blir fler. Tempot på jobbet är högt, samtidigt som behovet av personal har fått båda att ta på sig extrapass som gör att de arbetar mer än 100 procent.

– Trots att vi är unga och rappa känner vi vissa dagar att vi är alldeles tomma, säger Lisa Larsson.

– Man går hela tiden runt med dåligt samvete. För varje dag springer man lite fortare, säger Ida Harila.

Lisa Larsson har två barn och känner att familjen blir lidande när hon jobbar övertid. Men i den andra vågskålen finns alltid en kollega som också är i behov av ledighet.

– Det ligger där i bakhuvudet. Det finns alltid ett samvete gentemot kollegorna och hemmet. I längden funkar det inte.

Någon ljusning verkar inte vara i sikte. 37 av regionens 83 biomedicinska analytiker går i pension inom fem år och antalet nyrekryteringar är litet.

Ida Harila och Lisa Larsson är övertygade om att lönen är för låg och arbetsmiljön för dålig för att det ska vara möjligt att locka den personal som behövs. De får medhåll av Elisabeth Lindblad, som är vice ordförande i Vårdförbundet i Norrbotten.

– Det finns biomedicinska analytiker att anställa om man erbjuder bra lön och bra arbetsvillkor. Men man vill inte gå på en av de sämre lönerna i Sverige, plus att man får göra massor av jour och beredskap. Jag skulle vilja veta hur arbetsgivaren tänker kring rekrytering, säger Elisabeth Lindblad.

I dagsläget jobbar flera pensionärer extra i kemlabbet och enligt Lisa Larsson och Ida Harila är det en förutsättning för att verksamheten över huvud taget ska fungera.

Trots kärleken till arbetet har båda börjat känna att det tar emot att gå till jobbet.

– Den senaste tiden har det tagit emot, säger Ida Harila.

– Då är det något som inte stämmer. Vi är inte så gamla, säger Lisa Larsson.

Biomedicinsk analytiker är ett legitimationsyrke som kräver tre års högskolestudier. Men Lisa Larsson tycker att yrkesgruppen inte verkar tas på allvar.

– Vi är navet i hela sjukhuset. Blir vi för få blir det här bara en stor vårdcentral.