Det är via Studieförbundet Vuxenskolan som språkträffarna hålls. Birgit Kajava arbetade tidigare som undersköterska och det var genom arbetet som hon såg vilket stor och viktig betydelse som språket har för människor.

– På Hjärtpunkten träffas vi varje måndag för att prata meänkieli. Jag sitter även med i minoritetsgruppen i kommunen och försöker på så sätt påverka så att man satsar mer på kultur och språk.

På Hjärtpunkten blandas tornedalsfinska med finska och svenska och hit kommer alla typer av människor, daglediga och pensionärer.

Artikelbild

| Trubaduren Bo Lindberg underhåller med sånger på meänkieli under föreläsningen på Hjärtpunkten och lockar till en och annan allsång.”Luleå är Tornedalens största by”, säger han med ett finurligt leende.

– För vi förstår alla varandra och vi har sett många goda resultat av träffarna, vi ser att människor som kommer hit både lyfter sig själva och stärker varandra.

När NSD hälsar på denna måndag har man besök av prästen och författaren Stefan Aro som nyligen kommit ut med boken ”Mod att vara sig själv”. Tillsammans med musikern Bo Lindberg håller han föreläsningar om försvenskningen av Tornedalen och kyrkans roll i den processen.

– Svenska kyrkan har tagit fram en vitbok om hur man historiskt har hanterat samerna och jag har i fyra-fem år varit med i ett större projekt där man lägger ned ett motsvarande arbete på hur man behandlade tornedalingarna när det gällde försvenskningen. Det finns stora likheter vilket kanske inte är så konstigt, det skedde under samma tid som för samerna och samma personer stod i styrande ställning, berättar han.

I boken som Stefan Aro skrivit finns en historisk del där han försöker beskriva försvenskningen på ett så nyanserad, sakligt och objektivt som möjligt där han hänvisar till den forskning som finns.

Artikelbild

| Prästen och författaren Stefan Aro har skrivit boken i hopp om att skapa förståelse och försoning.

– I Sverige vet vi knappt något om våra minoriteter. En statlig utredning av minoritetspolitiken som kom i början av året visade att det i samhällsböckerna på gymnasiet finns tio sidor om Vietnamkriget, men bara 15 rader om de nationella minoriteterna i Sverige. Det är ju pinsamt att det fortfarande är så är 2018. Europakommissionen kritiserar Sverige varje år för att man inte gör nog för att ta hand om sina minoriteter. Jag är född 1975 och när jag gick i skolan på 1980–90-talet och jag fick lära mig om apartheid. Men det yppades inte ett ord i skolan om varför det tornedalska språket har haft en så dålig status och man har skämts för sitt språk eller varför mina släktingar tagit sig andra efternamn. Och även om det inte varit förbjudet att prata meänkieli så fanns det en stigmatisering kring språket där det inte talade offentligt utan bara med familj och vänner.

Varför blev det så?
Artikelbild

| Thea Korpi, Birgit Kajava och Henry Kempainen är trion som står bakom mötesplatsen på måndagarna.

– Det finns inte bara en förklaring. Men dels var det politiskt och det var kyrkan som bestämde över skolorna. Det är något som vi har glömt i det sekulariserade samhället vi nu lever i. Domkapitlet bestämde och byggde upp arbetsstugorna som ett internat där bara i Norrbotten finns ett 20-tal. Man hade ett stort inflytande och därför menar jag att det är intressant att från kyrkans håll att berätta om detta. Det är viktigt att lyfta sanningen och reflektera över det som varit, konstaterar han.

I dag är medvetenheten större. Inom Svenska kyrkan har psalmer översatts till meänkieli, och även Bibeln håller på att översättas.

Artikelbild

| ”Mod att vara sig själv” är den svenska titeln på Stefan Aros bok om försvenskningen av Tornedalen.

– Att vi gör den här typen av samlingar tillsammans med studieförbunden är också ett sätt att skapa förståelse och försoning, inte minst inom den egna gruppen, för såren finns ju där.

Har det varit svårt för dig i din roll som präst att se kyrkans roll i att det ser ut som det gör?

– Nej, snarare tvärtom. Att jag själv har den här bakgrunden gör att det finns en annan trovärdighet i det. Sedan finns det alltid tanken på att man inte gör nog, eller att man borde göra på ett annat sätt. Men tornedalingarna har haft en osäkerhet kring sin identitet, sin kultur och sitt språk som de själva varit omedvetna om. Nu har man börjat återerövra sitt språk. Jag tycker exempelvis att det är fantastiskt att man i dag ser att Trafikverket återigen satt upp de gamla ortskyltarna i Tornedalen där de ursprungliga namnen står på meänkieli tillsammans med de svenska. Ortsnamnen är ju viktiga minnesmärken.

Stefan Aro menar också att det bland vuxna i hans egen generation i dag finns en sorg över att inte ha fått lära sig meänkieli.

– Jag var i Göteborg för en tid sedan i och träffade jämnåriga med tornedalsbakgrund som talade om en språksorg som aldrig fick lära sig tornedalsfinska samtidigt som man inte heller kan skuldbelägga sina föräldrar för det. De var ju barn av sin tid och gjorde sitt bästa.

Ett sätt att återta språket är via barnböcker och barnens bibel på meänkieli. Det är ett sätt även för föräldrar att lära sig språket genom att läsa tillsammans med sitt barn.

– Undersökningar visar att föräldrar läser mindre för sina barn i dag. Så vi har tänkt göra barnböcker och barnens bibel på meänkieli så kan föräldrar tillsammans med sina barn lära sig språket igen.

Det är drygt sex år sedan som Stefan Aro och musikern Bo Lindberg träffades på en begravning där Bo stod för musiken.

– Stefan frågade mig om jag ville spela in psalmerna på meänkieli och för drygt fyra år sedan gjorde vi skivan. Sedan dess har vi ett bra samarbete, berättar Bo Lindberg.

Med lite ojämna mellanrum ger sig duon ut på vägarna. Och med tanke på att Stefan Aro bor i Juoksengi och Bo Lindberg i Svanstein blir det periodvis många mil i bil.

– Vi har en del saker på gång nu och jag hoppas att det blir mer, vi har en del förfrågningar. Tornedalen finns i Stockholm och Göteborg också, berättar Stefan.

– Luleå är Tornedalens största by, fyller Bo i med ett leende och fortsätter:

– Det är många som lämnat Tornedalen och länge var det till Kiruna som de flesta flyttade, men nu har Luleå gått om.