För den som aldrig har sett sporten förut är det mycket nytt, det ska sägas direkt. Lite som att möta amerikansk fotboll för första gången och faktiskt på gränsen till vad en mänsklig hårddisk orkar ta in i ett halvtrött tillstånd en tidig lördagsförmiddag. Men det fanns spelare som gjorde det enkelt och som bröt ned det så att det i slutändan mest kom att handla om känslor.
Där och då blev det enkelt.
Förutsättningarna inför hemmalaget Slaughters Daughters match mot Malmö Royal var enkel. Vinst innebar att laget kvalificerade sig till SM och förlust skulle innebära att drömmarna om ett SM-guld skulle stanna vid just drömmar.
Lagen följdes åt
Hur det gick? Ja, precis så bra som en hemmasupporter någonsin kan drömma om och där till och med en lätt grånande medelålders reporter lade ifrån sig anteckningsblocket för att klappa med.
Lagen hade följts åt under hela matchen och det en helt oinvigd kunde se var ändå att Killyn hade något extra. Gång efter gång utmanade hon och passerade betydligt större motståndare som inte hade någon högre önskan än att sätta in en hård tackling och skicka henne av banan.
Givetvis var det hon som tränarna plockade in som ”jammer” när matchen stod och vägde i slutminuterna. Och när laget som behövde henne som mest gav hon det där lilla extra – och det såg och kände nog alla som var i hallen. Övriga spelare i laget lyfte sig också och blockerade undan motståndarna och öppnade på så sätt upp väg för Killyn som plockade poäng efter poäng.
"Jag är jättetrött"
När matchen var över hade ett tio poäng stort underläge förvandlats till seger med 170–164 och allt mynnade ut i ett enda stort kramkalas där man kunde se glädjetårar i många ögon.
Och Killyn, eller Linda-Maria Krekula som hon egentligen heter, kunde knappt tror att det var sant.
– Jag är jättetrött och jättejätteglad. Det är helt otroligt. Vi har tränat så himla hårt för det här hela året och det känns som att man har fått lön för mödan nu. säger hon och ler.
Sedan fick hon en bamsekram av lagkompisen Terese Taaveniku (Wicked Rosie).
– Det var en så jämn match. Vi vågade aldrig släppa taget, det var som att det var 0–0 hela tiden. Inför sista jammet låg vi under med tio poäng kände att jag höll på att få panik, jag vågade inte ens titta på resultattavlan. Men jag sansade mig och gick ut och körde och det gick ju bra, säger Killyn och skrattar.
Hur länge har du spelat?
– Jag har spelat i tre år och jag började att träna i Umeå när jag pluggade där.
Har du hållit på med någon annan sport innan?
– Ridning. Sen har jag även tränat Roller derby i Helsingfors under en termin.
Varför valde du Killyn som artistnamn?
– Mitt riktiga namn är ganska långt så jag ville ha något kort och konsist. Nu har det blivit så att det är ingen i laget som kallar mig för Linda-Maria utan nu är jag Killyn.
Har Roller derby kommit till Luleå för att stanna?
– Ja, absolut. Det har kommit till Luleå för att stanna och det växer. Hela tiden.
Hur känns det att få vara en del av det?
– Det känns helt otroligt. Vi jobbar ju mycket med att visa upp oss. Nu inför SM har vi förekommit lite i media och det tycker vi är jättepositivt. Vi är riktiga linslusar för vi vill ju att andra ska upptäcka det här så att vi kan få ännu fler nya medlemmar. Det finns en plats för alla i vårt lag.
Och nu väntar SM i Borås 6-7 juli.
– Det har varit vårt mål hela tiden.
Vart har ni för målsättning där?
– Målsättningen är att komma tre för det är jättehårt motstånd. De två bästa lagen spelar i Europaligan.