När jag var liten anordnade makaronbolaget en tävling. Den utannonserades på makaronpaketets baksida och naturligtvis ville jag delta. Det lottades ju ut finfina t-shirts, dessutom med en slogan som jag fullt ut kunde ställa mig bakom: ”Mera makaroner!”
Man skulle motivera varför det var så gott och bra med makaroner. Jag minns inte vad jag skrev, men nog måste jag ha haft något slående att komma med, för det tog inte särskilt länge förrän jag hade tröjan i postlådan, och den bar jag sedan med stolthet.
På den tiden fanns det nog inte fler varianter än de vanliga små makaronerna, och så spaghetti förstås, vilket ju var lika gott. Nya former, ja alla möjliga former av pasta, skulle dock lanseras under kommande år, fast med samma huvudingredienser; mjöl och vatten. Det enda som på rätt sätt mättade min mage. Proteinerna petade jag åt sidan. Jag dissekerade köttbitar och spottade senor. Smaken av död och förintelse blev allt mer påtaglig, och till slut bestämde jag mig för att bli vegetarian.
Utan rätt intresse för att tillaga näringsriktig mat blev det så istället ännu mera makaroner. Åt jag spaghetti en dag så tog jag fusilli nästa dag, och varierade därefter mellan penne, gnocchi, farfalle och tagliatelle. Stora portioner dessutom.
Sen började det pratas vitt och brett om kolhydrater, att man skulle minska intaget. Folk började äta LCHF och jag undrade om de inte var riktigt kloka. Offra både makaronerna och smörgåsarna för att leva på fett? Otänkbart. Fast jag var ju inte tjock, så jag behövde alls inte bekymra mig om sånt.
Under senaste året har jag varit tröttare än någonsin. Haft ont i huvudet. Hört pulsslag i öronen. När en gamling i hemtjänsten berättade om sitt höga blodtryck och vilka siffror hon själv uppmätt, började jag lägga pussel. Jag bestämde mig för att kolla upp saken och mycket riktigt, mitt tryck var till och med högre än hennes. Men värst av allt var halten av blodfetter.
Hur blev det så här? Jag som är så nyttig. Uppjagad av tanken på att behöva äta mediciner resten av livet letar jag febrilt efter en orsak, något att förändra i kosten. Motvilligt erkänner jag för mig själv att det ohämmade makaronätandet hunnit ikapp mig. Mina kärl håller på att stocka igen. Jag har tjocknat på insidan istället för utsidan.
Alla år av festande flimrar förbi och jag landar vid tröjans motto, mottot som följt mig genom livet. ”Mera makaroner!” Ett motto jag nu måste överge.