Helga Nilsson, 75 år, har bott i Malmberget 60-talet. Två gånger per år kommer LKAB för att kontrollera huset och mäta om det tagit skada av gruvdriften. Det tycker Hela Nilsson känns tryggt, för när hon sitter i köket och dricker kaffe kan hon känna skälvningar under fötterna.
- Det är inte klokt att man kan bo så här, gator spricker här och där, sedan fylls det igen och så spricker det upp igen. Det är enorma skakningar. Det är ruttet.
På frågan varför hon själv bor kvar är svaret enkelt. Helga Nilsson har låg pension, är numera änka och är orolig för att hon inte skulle klara det ekonomiskt att flytta till en nyproducerad lägenhet. Nytt hus i hennes ålder är inte aktuellt.
Vi ska också berätta om Mari Ljung. Visst kände hon till gropen i samhället Malmberget när familjen köpte sin villa i Bäckenområdet på Tegnersgatan år 1988. Redan omkring 1960 framkom det att LKAB avsåg att bryta malm under stadsplanerat område i Malmberget och många byggnader som kyrka, badhus berördes redan då av gruvbrytningen och fick rivas eller flyttas. Det handlade dessutom om tjugotals kvarter med lägenhetsfastigheter och egnahemshus som avvecklades. Nyårsnatten 1971 hade gropen delat samhället i två delar.
" Man blir deprimerad"
Vissa i Mari Ljungs bekantskapskrets sa att de var "tokiga" som valde att bygga bo i Malmberget med de två barnen, eller insinuerade att de valde det alternativet eftersom att villorna var billigare där än i Gällivare centralort. Mari Ljung såg det inte så- utan ville bo på orten där hon själv växt upp. Dessutom- på den här tiden, säger Mari Ljung, så var gropens existens i närmaste ”osynlig” och inget man pratade desto mer om. Att gropen skulle äta sig in i samhället på grund av gruvnäringen var något som fanns i allmänhetens medvetenhet enligt henne, men det låg så långt fram i tiden - det var oöverskådligt och då fanns inga tidslinjer att förhålla sig till.
Åter till 1988. Från huset på Tegnersgatan hade hon nära till butiker, barnens skola, det var rörelse och, dessutom, en lönnkrog i en källarkollar i en hyresfastighet. Dit kunde folket smita ner dit och ta sig en öl och snacka lite.
Idag är situationen annorlunda. Förändringen har skett successivt, butiker och kiosker är nedlagda, liksom skolan, lönnkrogen är bara ett kittlande minne, flera grannar till Mari Ljung har sålt sina villor till LKAB de senaste åren och företag hyr husen istället.
- Ingen odlar ett fruktträd om man vet att det inte kommer att bli kvar. Förstår du? - Man blir deprimerad. Tänk dig, det blir inte bättre var du bor, utan bara värre och värre.
Folket glider ifrån varandra
Mari Ljung konstaterar att avvecklingen av Malmberget är komplext. Vissa privatpersoner vill att LKAB ska lösa in alla fastigheter i ett enda svep.
- Men då kommer ju många att flytta från kommunen. Dels finns inga bostäder, och de som finns är hutlöst dyra, alla kan inte och vill inte ha dyrare kostnader än vad man har idag.
Hon pekar på att samhällsavvecklingen gör att Malmbergsbor och Gällivarebor riskerar att glida ifrån varandra- trots att de bor i samma kommun.
- När det ska byggas nytt i Gällivare kommer det genast massa protestlistor om att man ska bygga nära dem. Var ska vi ta vägen då?
Spikandet har tystnat
Per Bomark har bott i Malmberget hela sitt liv, och i samma hus också. Det var hans morfar byggde flerfamiljshuset 1929 med utsikt över Dundret. Per Bomark har numera även utsikt mot gropen och nedanför honom rivs en familjevilla.
- Jag tänker inte på det så mycket, visst, man känner skälvningar mera nu, men ....jag tar det lugnt. Vi måste ju flytta, men vet inte vart, säger han.
- I det här huset har jag spikat överallt, mattan i trapphuset la jag som sextonåring. Man tappar farten lite med huset när det är så här, man vill inte kosta på huset för mycket.
Det senaste budet från LKAB var att huset ska lösas in 2022.
Fram tills dess väntar Per Bomark. Han har fem motorcyklar i garaget, dem ska han underhålla nu när det spikas mindre på träkåken.