Jag är ingen fegis. En del vågar inte göra något nytt, men jag är inte rädd. Jag är en stark kvinna.
När jag kom till Sverige började jag på skolan och började sedan jobba direkt. Jag är en sådan människa som vill vara aktiv hela tiden. Min drivkraft har jag fått från min mamma och pappa. Pappa drev ett företag. När jag sa upp mitt fasta jobb för att driva kafé var det flera som ifrågasatte mitt beslut. Därför kändes det som en revansch när jag fick priset som Årets nyföretagare. Jag trodde inte det vara sant när de sa mitt namn och min bild kom upp på storbildsskärmen på näringslivsgalan. Men det har varit jättesvårt. All utrustning var gammal när jag tog över. Jag rev tio-15 kilo potatis till palten för hand. Allt jag har tjänat har jag reinvesterat, köpt ny och bytt ut utrustningen. Nu är allt fräscht, men det har inte varit lätt. Jag har kämpat och gjort allt själv. En kund från Stockholm sa att mitt kafé är det bästa i Boden och visade mig omdömena på internet. Det kände jag inte till och blev jätteglad. När kunderna är nöjda försöker jag bli ännu bättre.
Jag älskar att baka och laga mat, men har inte gått någon kock- eller bagarutbildning, utan är självlärd. När jag var liten berättade pappa om en tjej som blev kär i en prins. Det var långt innan jag var född. Hon funderade hur hån skulle få honom kär i henne och bakade en tårta med saffran, granatäpple, pistagenötter och rosvatten till honom. De gifte sig senare och tårtan fick namnet, Persian Love Cake.
Jag lagar både persisk mat och husmanskost. Jag har lärt mig genom att härma andra och har fått erfarenhet genom att jobba i kök. När det var surströmming på jobbet tog jag först alltid ledigt, men sa till slut mig själv att "det här går ju inte". Det året öppnade jag alla burkar och smakade. Det tycker jag man ska göra.
Där jag kommer ifrån har man respekt för sina föräldrar och äldre människor. Man har inte samma respekt här. Jag har jobbat i kök både inom skolan och äldreomsorgen. När elever inte har gillat maten har de kastat den och inte tackat. Det hade jag jättesvårt att smälta, att man inte respekterar dem som arbetar. Jag förstår det inte och tycker inte om när personer säger att maten smakar skit. Jag har alltid sagt till mina barn att de ska tacka för maten oavsett om de tycker den är bra eller dålig.
Jag åker sällan hem till Iran. Pappa och två systrar bor kvar där. Jag har också en syster i England och två i Uppsala. När mamma var och hälsade på i Sverige för två är sedan drabbades hon av en svår hjärnblödning och dog bara 62 år gammal. Det var jättejobbigt för mig. Då åkte jag hem.
Jag vill lära mig mer och mer och önskar att jag någon dag för möjligheten att lära andra. I framtiden är min dröm att få skriva en egen kokbok med inspirerande maträtter som tillför köket nya smaker och dofter.