Namn: Lena Nordlund. Ålder: 68 år. Ort: Luleå
Jag växte upp i Nautijaur som ligger 55 kilometer från Jokkmokk och där gick landsvägen förbi när jag var liten. Men så drogs stora vägen om 13 kilometer från byn. Det innebar att jag inte kunde bo kvar hemma när jag började skolan. När jag var sex år och fick jag flytta in i arbetsstuga i Jokkmokk. Och det måste jag säga, att allt det man hört sägas om arbetsstugor är helt sant.
I vuxen ålder jobbade jag politiskt och 1993 blev inbjuden att tala på FNs konferens för urfolkets rättigheter. Det var egentligen meningen att finsk tjej skulle tala, men hon drog sig ur så jag sade att jag gärna håller talet istället. När jag ställde mig vid podium hade jag 1 000 personer framför mig. Jag var inte så nervös från början, men när halva talet var gjort slog det mig plötsligt vad jag höll på mig och jag höll på att tappa fattningen för ett ögonblick. Jag blev nervös när jag insåg att det fanns tolkar som simultant översatte allt jag sa. Men så gjorde jag en liten konstpaus och hann återhämta mig. Jag tror inte att min nervositet märktes, men efteråt, när jag var på väg ned då skakade benen vill jag lova.
Reaktionerna efteråt var ju strålande. Folk tycker att det var bra. Men jag fick slåss lite för att få hålla mitt tal. För den svenska ordförande för delegationen ville se mitt tal i förväg, men jag svarade honom bara att han fick höra det när jag höll det. Han var tydligen orolig för att jag skulle säga något olämpligt. Men det gick bra och jag fick ingen respons av honom efteråt så jag antar att det var godkänt.
Nu finns ett permanent forum för urfolkets rättigheter. Klimatet är fortfarande en viktig ifråga, inte minst för oss samer då våra områden tagits ifrån oss bit för bit, och nu börjar även folk på landsbygden få känna av den nedrustning som vi gjort under många år.
Jag har varit politiskt engagerad länge och var med om tillblivelsen av Sametinget som firar sitt 25-årsjubileum i år. Sametinget kom till samtidigt som den svenska fågeljakten blev fri. Det var en ganska hätsk debatt då och allt blev inte som vi förväntat oss. Det är ju alltid förhandlingar om allting, och det är alltid ett givande och tagande. Jag minns dryga kostymklädda herrar i Stockholm som vi skulle förhandla med och som trodde sig veta mycket bättre än vad vi gjorde. Problemet är att Sametinget fortfarande efter 25 år inte är ett självbestämmande ting utan både ett parlament och en myndighet något som gör det svårt att särskilja uppdragen.