Luleå Eero Mantyranta, finsk skidhjälte, fyller 70 år i morgon, den 20 november.

Ett fåtal har det. Den perfekta samstämmigheten mellan arm och benrörelser i klassisk skidåkning som gör att åkaren till synes utan ansträngning flyter fram i landsskapet. Skidåkningen upphöjs till poesi. Eero Mäntyranta har det. Det går inte att träna sig till.

Den finske skidhjälten har ett museum i finska Pello i övre Tornedalen. Kommunen har byggt huset och dottern Minna Mäntyranta-Mustonen hyr en del av lokalen och driver företaget Eero Mäntyrantas museo och shop.

Minna tar emot bakom sin med prylar belamrade disk. Hon har stora yttre likheter med sin far och samma hemoglobinvärde i det vallonska blodet - otroliga 183.

- Jag fick andra intressen killar och dylikt. Jag orkade inte träna, säger hon med ett leende.

<_Mellanrubrik>Flådd ekorre

Längre in i lokalen framför en enorm prissamling stor jubilaren själv iklädd en röd tröja. Den lilla vågen i det mörka håret finns fortfarande på plats och ögonen har en glöd som ofta finns hos stora mästare, annars är han sig lik. 1964 var han 170 centimeter lång och vägde 63 kilo. En svensk junior hade sett honom i bastun. Han såg ut som en flådd ekorre, sa han. Bara små muskler och senor, han hade aldrig sett något liknande. Nu är han 169 och väger 80 kilo. Högra handens långfingertopp har en onaturlig vinkel.

-&nbsp;Den fick jag när jag brottades med en rentjur, senan har nog gått av, säger Eero och viftar med det något udda fingret.

Han tillhör de stora: fyra individuella VM och OS-guld, ett silver och två brons, plus en radda stafettmedaljer från mästerskap.

<_Mellanrubrik>Nära bli svensk

Han kunde ha varit svensk. 1944, när tyskarna brände ner stora delar av norra Finland, kom Eero som krigsbarn till en lärarfamilj utanför Hudiksvall där blev han kvar i nära ett år.

-&nbsp;Lärarparet ville adoptera mig men mamma sa nej. Om jag blivit kvar i Sverige hade det inte blivit någon skidåkare av mig, det fanns för goda och mjuka bullar i Sverige. säger Eero och skrattar.

-&nbsp; När jag kom tillbaka till Finland var hela vår by nedbränd men vårt lilla grå hus stod kvar.

<_Mellanrubrik>Vinnarskalle

I Jarka-spelen 1958 presenterade han sig för Sixten Jernberg. Han slog honom med 45 sekunder och körde dessutom om honom.

-&nbsp;Vem var den svarta jäveln som körde om mig, hördes dunderguden ropa vid målgång.

Eero tycker att mediabilden av Sixten är orättvis:

-&nbsp;Han var ingen sur och vresig typ. Han var trevlig och vi kom alltid bra överens. Men han hade vinnarskalle. Kanske hade han lite större skalle än oss andra. Snälla pojkar vinner inga lopp.

<_Mellanrubrik>Klassiker

Sveriges mest kända skidbild är utan tvekan Assar Rönnlund bakom ladan, 1964 i Innsbruck. Nu får Eero ta över:

-&nbsp;Under stafetten slog vädret om det blev blida. Jag såg Assar sätta på ny glidvalla. Jag tänkte fråga om att få låna vallan men jag var för blyg, tordes inte. Grönningen och Koltjin var iväg med rätt stort försprång. Bronset kunde vi väl tampas om. Jag lade mig i suget efter Assar. Han hade bättre glid men fästet var till min fördel. I ett huj var vi uppe ryssen och norrmanen och gick förbi direkt, de hade sämre skidor än oss. I en backe ryckte jag men svensken gled ikapp. 400 meter från mål var det en sista backe, jag satsade allt och fick en lucka på 20 meter men Assar gled ifatt.

Resten är klassiskt.