Det var kärlek vid första ögonkastet

Jag är kär. Ja, upp över öronen förälskad.
I den vackraste och dessutom skönaste uppenbarelse jag någonsin skådat.
Det handlar om en mörkt djupröd Softail nighttrain, lackerad med svarta flammor och ombyggd till det skönaste stuk.
Det var i torsdags förra veckan vi möttes och det var kärlek vid första ögonkastet. Där i verkstaden i Lindroths servicecenter stod den och inte blev känslorna mindre när jag ombads sitta upp och köra första provturen efter den månadslånga modifiering skönheten utsatts för.

Det dova mullret som läta ljuda när jag tryckte på startknappen gick rakt in i hjärtat och känslan i kroppen av svaret när jag gasade, ja, den är obeskrivlig. Lycka, säger jag bara. Och körglädje!
Vi sprängde ut på Luleås gator och hade jag fått bestämma, där vi flög fram i det höstkyliga solskenet, hade vi sprängt iväg hela de 24 milen till Gällivare där jag för alltid hade behållit denna ögonljuva maskin, där invid pärlan i vårt garage.
Men nej, så kunde jag ju bara inte göra. Och då handlade det inte endast om de många kronor som satts till inköpspris på denna körvänliga och lika kraftfulla skönhet. Nej, jag måste ju ta ett samtal med min förtrogna därhemma.
För vad skulle egentligen pärlan säga om att få sällskap? Det tål att ta redas på, likväl då som om det finns någon som helst förutsättning för att ekonomin skulle bära för båda två.
Men under tiden säger jag till er alla i detta fall HD-fantaster därute - köp inte denna för ögonen och i körväg underbara maskin. För det vill jag göra!

Det är inte lätt att vara liten. Inte alla dagar i alla fall och dagen för provturen var det till en början riktigt svårt. För när jag satte mig upp i sadeln upptäckte jag ju att även för denna maskin var mina spiror en knapp decimeter för korta.
Oj, oj, oj, jag som sååå gärna ville köra!
Lika bedrövad blev verkmästare Göran Ström, som jobbat med föremålet för min körlust, vilket han omsatte
i handlingskraft.
I ett huj var han där och skruvade i fotreglagen och
i ett huj hade han vinklat till dem så att de kom en liten bit närmare min fot.
Men vad göra mer?
Jo, få Maria längre fram i sadeln så klart. Hittar man inte en sadel med de egenskaperna får man ta till fantasin. Och det gjorde Göran Ström.
Det resulterade i att jag körde ut med flertalet ihoprullade tygstycken, läs gardiner, fastsatta med silvertejp bakom mig på sadeln hållandes mig så långt fram på sätet att jag nådde fotpinnarna för en mycket bekväm körställning.
Och med det var det bara att köra iväg och njuta. Och stolt låtsas att hela härligheten var min!

Under turen slog jag även hål på en förutfattad mening:
Att denna nighttrain skulle vara svårare att hantera och köra än min Sportster.
Icket. Snarare tvärtom.
Bara att resa upp denna 300 kilos tunga nighttrain var betydligt lättare, hör och häpna, än att resa min på 255 kilos. Samma sak när det gäller att vända och "möxa" omkring motorcykeln som att stanna i korsningar och vid rödljus.
Och att jag så galant klarade att bemästra denna ståtliga, stora järnhäst, fick mig att växa rejält.
Så rejält att fötterna nästa gång kanske räcker ända fram!