När hälsan tryter - då får pärlan stå

Senaste veckan har
varit lite av veckan när saker och ting inte har gått som de ska. Eller som man planerat åtminstone.
Jag har fått erfara och acceptera att det faktiskt finns något som kan hålla mig ifrån att köra motorcykel, även om det var svårt att tro innan.
Det stavas hälsa och min dylika har inte riktigt varit på topp denna gångna vecka.
Brist på krafter helt enkelt. Och hur mycket viljan än funnits där så har det bara inte gått.
Torsdag: Motorcykeltur till Abisko på min lediga dag stod på agendan.
Föll.

Solen sken och i garaget stod pärlan lätt packad för turen som inte blev av.
Det var bara att bita i det sura äpplet och i stället ta en stilla avkopplande skogspromenad med jycken.
Fredag: 55-milatur till norska Fauske och motorcykelträff med vänner.
Föll.
Här var det inte bara min hälsa som krånglade utan även hälsan hos de vänner som jag hade planerat att göra resan med. Till det kom också arbete som på intet vis gick att utesluta.
Så i stället för att äntra pärlan och köra de ljuvliga milen längs Norges vackra kust, fick jag ge mig ut och göra mc-reportage för att få detta motorcykelbegär någorlunda tillfredsställt.
Nu var något utöver det vanliga som grabbarna i artikeln här intill visade upp - en minst sagt hisnande uppvisning i luften på två hjul - så det gav faktiskt en del plåster på såren.
Sedan har hojtvätt stått på "att-göra-listan", egentligen ända sedan jag kom hem från norska Notvattnet förra söndagen. De 43 milen i regn och rusk satte nämligen sina spår på pärlan - i form av färgbyte från eldröd till matt lerbrun.
Orsaken till att hon fortfarande innehar den sistnämnda kulören är brist på ork kombinerat med brist på tid.

Kunde ju inte låta bli att köra hoj till och från jobbet i alla fall under den gångna helgen och det var med viss förlägenhetskänsla jag körde genom stan på vägen dit.
"Inget att skämmas över. Det visar ju bara att hon är använd" sa en kompis om den lerbadade i garaget. Och visst där kan jag hålla med. Men ändå ger det mig ett uns av magont att se pärlan i denna lortigaste skrud... Hon som annars är en sådan bländande skönhet!
Maria kom sig alltså inte till Norge men i stället kom Norge till Maria. I form av en god mc-vän från landet i väst, vilket var både uppmuntrande och kraftgivande. Hoppas den kraften räcker hela denna vecka ut!
Känslan av att hösten obönhörligen närmar sig med stormsteg och att man är ganska maktlös när det kommer till att ens försöka hålla detta tillbaka, gör ju längtan att lägga ännu några mil till de hittills tusen på säsongsmätaren än större.
Förhoppningsvis kan den planerade jobbresan till Piteå på onsdag göras på två hjul!
Annars har jag märkt att jag lite omdvetet börjar lägga upp ett förråd av motorcykelrelaterade vinteraktiviteter i bakhuvudet. Viktigt att ha på plats när det är dags att vinterparkera.
En stor sådan är att bygga om pärlan något. Planen är ganska klar och enligt de mer kunniga på området också genomförbar men hur den ser ut mer ingående ska jag berätta en annan gång...