Varför kan det inte ske under vintern?
Ber om att älskade pärlan ska hitta formen till dagen då avfärd mot nästa äventyr är inplanerat.
Det sägs att det är någon mening med allt som sker men jag har lite svårt att känna meningen med att hojjen ska krångla dagarna och till och med minuterna innan man ska iväg nånstans. När man står där näst intill packad och klar och nästan bara har att vrida på nyckeln och åka. Om det nu måste krångla, varför kan det inte ske under vintern när det ändå inte går att köra ...?
Kanske är det för att ge en extra spänningsdimension på tillvaron, utöver den spänning och det äventyr det är att köra? Men fick jag välja skulle jag sannerligen vara utan den spänning som uppstår av att något är fel och man inte vet vad. Nu får jag endast ont i magen av att veta att min efterlängtade tripp till Notvattnet kanske hänger på icke fungerande vänsterblinkersar.
Det var i lördags jag upptäckte det. När jag startade pärlan utanför garaget därhemma blinkade vänster blinkersar för fullt utan att jag slagit igång dem. Jaha, tänkte jag, jag har väl nuddat knappen och slog av dem.
Men när jag strax därefter skulle göra första vänstersväng och tryckte på knappen för att slå igång dem hände - intet.
Sedan samma sak nästa gång: När jag startade motorcykeln var vänster blinkersar igång av sig själva och vid vänstersväng inte så mycket som en blinkning.
Höger blinkersar däremot fungerar utmärkt. Så utmärkt att det till och med går att slå igång varningsblinkersen med endast högerknappen, vilket det inte ska gå att göra.
Så nu har jag sökt hjälp. Av mc-kunniga på hemmaplan, servicecenter i Luleå, verkstad i Stockkholm och hos självaste Harleydoktorn i Ballangen, Norge.
De är alla överens om tre möjliga felalternativ:
Fukt, som trängt in på olämpligt ställe. Jag tvättade hojjen grundligt och väl två dagar innan jag upptäckte felet, så det kan ha skett i samband med detta.
Fel på knappen (möjligen orsakat av fukt).
Trasigt blinkersrelä.
Så ikväll är det bara att operera och hoppas på att de där högre makterna hör min bön!
I helgen fick min ögonsten passa på att bekanta sig närmare med två av sina hängivna läsare. Det hojkörande paret i artikeln intill.
"Såå, det här är pärlan", sa kvinnan när vi stannat utanför parets hus i Skaulo, medan både hon och maken hennes synade min eldröda stolthet ingående.
När vi sedan skulle ge oss av sa maken när jag reste mig från bordet på altanen på husets baksida:
"Vi följer med dig ut så vi får höra när du startar. Den låter ju så fint".
Meee like!
Så en liten känga:
Är du biker, får god matlust av att köra och dessutom vegetarian? Planera då in matsoppet någon annanstans än i Abisko om du färdas E 10 till eller från Norge.
Jag beställde det enda vegetariska restaurangen hade - ett vegmål med burgare, strips och dricka. Ett sådant som jag ätit på tusen andra ställen förr. Och blivit mätt.
Döm om min förvåning när jag lyfte på brödet och knappt såg vegburgaren som låg där. Fem centimeter i diameter och 1,5 centimeter tjock. Det blir inte en hungrig biker mätt på och knappast någon annan heller.
Säker på att det var ett missförstånd gick jag fram till restaurangbiträdet bakom disken. Men döm om min ännu större förvåning när hon sa:
"Näe, den ska se ut precis så. Du kan gärna få en till men då får du betala extra".
Dåååligt, sa jag till henne och dåååligt säger jag nu. Inga fler matstopp där!
Så jobbar vi med nyheter