Vi får sova när vintern sätter in
På söndagsförmiddagen gav jag mig ut på en sådan. Ostrukturerad, spontan, kortare tur runtom i Gällivares omgivningar.
Jag hade en och en halv timme på mig innan jag skulle gå på eftermiddagsskiftet på jobbet, så det var bara att rulla ut hojen och köra.
Och trots att det inte blev någon mångmilafärd, blev det en tur som gjorde gott ända in i själen. Som sitter i ännu i dag och som gav kraft åt det återstående på söndagens agenda.
Solen strålade från en klarblå himmel och det var frisk höst i luften. Jag svängde höger ut från gården i Koskullskulle med de två milen till Tjautjas som mål.
Vi mullrade fram genom brinnande höstfärger och jag kände hur luften blev allt kallare ju högre upp mot nämnda by vi klättrade. Sett till höjd över havet har den ju ändå hela 108 meter till godo över Gällivare.
Jag kände hur jag bara slappnade av och njöt, medan tankarna flödade fritt. Avkoppling på hög nivå!
I tankarna fanns också att kanske var det här en av säsongens sista turer. På de breddgrader jag befinner mig vet man ju aldrig när vädrets makter sätter p för körandet.
Jag hoppas förstås att det ska bli ännu några mil på mätaren, men insikten gjorde att jag sög åt mig ännu mera av stunden.
Efter Tjautjas styrde vi mot Malmberget. En sträcka jag tycker om att göra där är turen genom Bolagsområdet. Så lummigt och vackert som det är.
Denna gång blev jag dock påmind om att området kanske inte är så länge till. Inte i sin helhet i alla fall. Det på grund av gruvan avstängslade området hade utökats sedan senaste turen och hus efter hus tömts på liv och innehåll, väntande på sitt öde.
En snirklande lång omväg tog oss sedan till Gällivare och därifrån vidare upp på Dundret. Ville ha den där faktiskt ganska hisnande vyn att ta med mig in på kontoret och i dagens jobb. Lika vackert som jag mindes det och just denna dags solbadande höstskrud gav ytterligare glans åt samhället vid bergets fot.
Turen upp mellan bergvägg och stup var dock inte den njutbaraste, eftersom den trasiga och smala vägen upp till Björnfällan sedan länge står i behov upprustning...
Körningen i denna friska luft gav matlust. Lite mat i magen blev det på en lokal restaurants uteservering, där jag stötte ihop med fyra andra för mig dittills okända bikers, som slagits av samma tanke som jag:
Ut och njut, det kanske inte varar så länge till!
Som plåster på såren för den korta motorcykelsäsong vi anses ha här längst uppe i norr, kom jag och en av mc-entusiasterna på plats fram till en slutsats att ha med sig när man närmar sig att banna den:
Under de absoluta sommarmånaderna ser ju midnattssolens ljus till att vi faktiskt kan köra motorcykel dygnen runt om vi vill.
Sett till det har vi kanske ändå i slutänden lika lång hojsäsong som de i den mörkare, södra delen av landet.
För vem behöver sova?
Det kan man ju göra när när vintern sätter in!
Så jobbar vi med nyheter