Jag har gjort det igen. Gett mig ut på egna äventyr endast tillsammans med pärlan.
Denna gång bar det av till Norge och vi hade en fantastisk vecka i detta vackra och glada land!
Visst är det trevligt att ha sällskap med sig på färden men emellanåt är det gott att bevisa för sig själv att man även klarar sig på egen hand. Äventyret kan ju till och med kännas ännu större då, inte minst när man ger sig ut på helt okänd mark.
Mot Lofoten, tänkte jag när jag startade hojjen utanför garaget i Koskullskulle. Utöver det hade jag inte dragit upp en enda plan förutom att ta vara på stundens ingivelser.
Och det blev en resa fylld av detta spontana val utifrån vad känslan i maggropen sa och med lite hjälp av en Norgekarta jag införskaffade på en mack i Kiruna.
Och att resa på egen hand var inga problem alls, tvärtom gav det vissa fördelar:
I Sortland på Vesterålen till exempel, resulterade min ”ensamhet” i att jag fick till mig en liten mysig stuga till priset av en tältplats. ”Inte ska du behöva slå upp tältet när du är ensam, sa damen i receptionen när jag frågade efter det senare.
”Tack och bock”, sa jag och min tacksamhet visste inga gränser. För visst var det skönt med en varm stugnatt som omväxling till tältet, även om jag verkligen älskar att sova i just tält när jag är ute på tur.
Morgonen efter var det en tiomilafärd till ett färjeläge på Vesterålens nordspets som gällde. Påföljande tvåtimmarstur på vattnet till ön Senja kunde bli ruffig, sa två motorcyklister jag träffade i hamnen.
Sjösjuka och tippad hoj var två mörka scenarier som rysligt tornade upp sig i tankarna Huga! Och färden VAR minst sagt svajig men både pärlan och jag stod stadigt. Pärlan med hjälp av spännband som tryggt och säkert gjorde att hon stod upprätt, hela den gungiga turen.
Om jag fick surra fast henne själv? Icket då. En av de två mc-körande norrmännen ryckte in så snart han satt fast sin egen motorcykel. Och när jag kom ned på bildäck när vi nått hamnen på Senja stod min kära hoj helt befriad från bojjorna. En av färjearbetarna hade förbarmat sig över mig – som var ensam – medan de båda norrmännen och två andra hojkörande kvinnor minsann fick klara sig själva.
En stor utmaning under min Norgevecka var alla dessa höööga, jättelååånga och många broar jag skulle över. Det var dessutom bågnade vilket gav en känslan av att köra motorcykel i en berg- och dalbana! Addera detta med min höjdskräck så blir det en riktigt hisnande upplevelse.
Och jag lovar, över de tre första satt jag på helspänn med blicken riktat rakt fram och ingen annanstans. Att blicka ut över de omgivade vackra vyerna var inte att tänka på.
Men sen började det lossna allt mer. Jag vågade njuta av det ljuvliga runtomkring mig även när jag var allra högst uppe på broarna och till slut var det faktiskt så att jag jublade för mig själv inför varje stundande brotur. Ju högre desto härligare!
Kan det verkligen vara så att denna Norgetur gav bot åt den höjdskräck jag dragits med sedan barnsben?
Yippie, säger jag i så fall!
Veckan avslutades med Harleyträff i Storfjord. Aldrig hade jag varit på mc-träff på egen hand innan, så pirrigt kändes det när jag styrde mot inskrivningen.
Men icket hade jag behövt oroa mig. Det blev en supertrevlig helg med många go´a, härliga människor att umgås med. Att känna sig ensam fanns inte på kartan!