En pressekreterare hör av sig och vill "förtydliga" – läs "ta tillbaka" – det uttalande ministern gjorde för bara några timmar sedan, men som redan hunnit orsaka en mindre storm. En annan gång är det en ledande kommunpolitiker som mejlar efter en artikel om att kommunen ska sänka sina kostnader. Han påpekar att det inte handlar om några "besparingar", som vi skrivit, utan att det rör sig om "effektiviseringar". Politikern lägger till att han inte vet hur han ska "få oss och andra redaktioner att ge medborgarna en rättvis nyhetsförmedling".
Flera år skiljer de där händelserna åt, men båda fungerar som goda exempel för att beskriva en utveckling som inte kan välkomnas av någon som säger sig vara för fria medier. Antalet journalister har minskat, kommunikatörerna har blivit fler och utan tvivel har politikens inflytande över medierna ökat.
Det beskrivs i boken "Close and Distant: Political Executive – Media Relations in Four Countries", som gavs ut av Södertörnprofessorerna Karl Magnus Johansson och Gunnar Nygren tidigare i år. Forskarna har jämfört relationerna mellan toppolitiker, pressekreterare och politiska reportrar i Sverige, Finland, Litauen och Polen och kommit fram till att journalistiken försvagats i förhållande till de politiska kommunikatörerna och pressekreterarna.
Trenden är oroväckande, men samtidigt naturlig. Slimmade redaktioner ska producera mer material och arbeta snabbare, för att dygnet runt kunna tillfredsställa såväl pappers- som webb- och mobilläsare. Tyvärr har journalister i dag mindre tid på sig att gå igenom handlingar, odla kontakter med källor och gräva fram egna nyheter. I stället skrivs fler artiklar efter tips och pressutskick från politiker eller deras medarbetare. Allt oftare är det politikerna, inte medierna, som sätter dagordningen.
Risken är att det resulterar i en urholkad demokrati, där den som sitter på en maktposition i samhället också påverkar rapporteringen i tidningar, radiostationer och tv-kanaler. Som journalister, om än på redaktioner med tunnare personalstyrkor än för några årtionden sedan, måste vi göra allt vi kan för att motverka en sådan utveckling. Det är naturligtvis vi som ska hålla i taktpinnen och diktera villkoren för vårt nyhetsarbete. När kommunikationsmaskineriet bjuder upp till dans får media aldrig valsa med.
Det betyder inte att media inte kan kritiseras. Även journalister gör fel – det är ytterligare en konsekvens av den ökade arbetsbelastningen – och när det händer ska vi naturligtvis få höra det, ta åt oss och göra vad vi kan för att bli bättre. Men beslutsfattande och nyhetsvärdering måste vara förbehållet redaktionen.
Jag välkomnar att den nämnda kommunpolitikern önskar en rättvis nyhetsförmedling. Det bästa han kan göra för att bidra till det är att inte lägga sig i vårt jobb.