LEDARE Finansminister Magdalena Andersson (S) och näringsminister Ibrahim Baylan (S) har anledning att dra på mungiporna.

Värdet på statens bolagsportfölj ökade med 60 miljarder kronor – eller cirka elva procent – under 2018.

Det är ett mycket gott betyg åt den statliga näringspolitiken. Som en jämförelse sjönk Stockholmsbörsen under samma period med omkring 7,7 procent.

Pengarna strömmar också in till statskassan.

Utdelningen från de statliga företagen blev i år sammanlagt 19,9 miljarder kr – rejäla tillskott för att finansiera satsningar på vård, skolor och omsorg i kommande höstbudget.

I vanlig ordning bidrar skogen, malmen och vattenkraften med en stor del av kakan.

Gruvbolaget LKAB delar ut 3,1 miljarder kr. Energijätten Vattenfall ger 2 miljarder kr och Sveaskog 1,1 miljarder kr.

Sifforna borde leda till en viss tillnyktring hos alla borgerliga privatiseringsivrare.

Det finns inga skäl att privatisera väl fungerande verksamheter bara för privatiserandets egen skull. Det finns ett värde med ett visst statligt ägande.

Förutom de principiella argumenten för att staten äger nationaltillgångar som skog, malm och vattenkraft finns (som siffrorna visar) goda statsfinansiella skäl.

I riksdagsmotionen 2017/2018:3263 argumenterar två riksdagsledamöter för Moderaterna emellertid för en utförsäljning av Sveaskog.

De menar att staten inte ska agera ”storägare”. Men det är ett märkligt argument. Det statliga skogsägandet i Sverige är inte särskilt stort vid en internationell jämförelse.

Sveaskog äger idag cirka 14 procent av all produktiv skogsmark i Sverige. Det kan jämföras med Finland, där staten äger cirka en tredjedel av skogsarealen, eller Kanada, där 93 procent av skogarna är samhällsägda via provinserna.

Därför är en statlig ägarandel på 14 procent inget uppseendeväckande. Snarare framstår det som en rimlig andel i en blandekonomisk mix som rymmer många olika ägarformer (privata, kooperativa och offentliga). Ekonomisk pluralism är ju ett begrepp som borde tilltala folk även på den borgerliga kanten.

Noterbart är även att de statliga företagen går i bräschen för att utveckla jämställdheten i näringslivet.

Efter årsstämmorna 2019 är andelen kvinnor i styrelserna för företagen i den statliga bolagsportföljen 47 procent och andelen kvinnor som styrelseordförande är 54 procent. Fler kvinnor har fått plats på tunga och ledande positioner.

Det manar till efterföljd i det privata näringslivet.

Uppenbarligen har förändringen inte varit negativ för de statliga bolagen. Tvärtom redovisar de ju bättre resultat än tidigare. Vi har dessutom sluppit nya Nuon-affärer, Postnord-krascher och liknande skandaler under de senaste åren.

Kort sagt: Det skadar inte att fler kvinnor tar plats även i börsbolagsstyrelserna och direktionsrummen. De statliga bolagen har visat en väg som fler borde följa.