En höstdag 1976 greps 56-årige Sanfrid Eriksson och blev Morjärvmannen med hela Sverige. Tidningarnas svarta rubriker skrek; ”Spion avslöjad – greps efter lång spaning av Säpo", ”Anhållne spionen sålde Kalix-linjen” och ”Utlandsresor fällde spionen.”
– Pappa hölls i häkte i 31 dagar innan bevismaterialet sprack och han blev fri. När bilen rullade in i Morjärv var vår gård full av journalister och fotografer. Pappa släppte inte in dem som skrivit de värsta anklagelserna. Allt var ju grundlöst, säger Sanfrids dotter Eva Klang.
Allt började med en semesterresa till dåvarande Sovjetunionen. Sanfrid och Karin Eriksson ville se Leningrad, och i stället för att vänta i två månader på ett visum gick de direkt till ryska ambassaden som kunde ordna det på två dagar.
Det var 50-tal, kalla kriget och det rådde rysskräck. Makarna roade sig med att se på konst och träffa trevliga människor och hade ingen aning om att resan skulle bli ödesdiger.
– På den tiden bodde vi i Vänersborg där mamma och pappa under flera år arbetade på ett sjukhus. De levde enkelt och bodde i personalbostäderna, men efter Rysslandsresan förändrades familjens liv.
Fyrabarnsfamiljen flyttade till Överkalix och senare till Morjärv. Det dröjde inte länge innan Sanfrid förstod att han var övervakad. Män i rock och hatt lurade i var och varannan buske och det skvallrades på byn. I efterhand fick familjen veta att grannar anlitats som hemliga meddelare.
– De skulle rapportera när pappa kom och gick, vad han pratade om och vad som fanns i huset. Titta, här är en ritning av vår källare. Det var en person som hälsat på för att spionera, säger Eva och visar skissen.
Hon och de tre syskonen förstod att det skvallrades om pappa på byn. Men varför? Det visste de inte.
– Någon gång hände det att skolkamrater frågade om vi hade knark hemma. Jag blev helt chockad av frågan. Mamma och pappa var ju nykterister och fostrade i læstadiansk anda.
Säpomännen hade presenterat sig som representanter från narkotikaroteln, det var därför ryktet uppstod.
Många pusselbitar föll på plats när familjen äntligen fick ut Säpos hemliga dokument, 32 år efter att Sanfrid häktades för landsförräderi.
– Det bestod av 2000 sidor och mamma fick betala fyra kronor per kopia.
Sanfrid Eriksson avled 1990 och innan han dog lovade familjen att en dag ge ut en bok om hans liv.
2011 gavs den ut. Nu sätts teaterföreställningen Säpomannen upp om historien. Regissören Anne Angeria jobbar som bäst med material, casting och finansiering.
– Vi har kommit halvvägs med finansieringen men söker just nu mer pengar. Jag vill lyfta humorn, buset och allvaret, precis som Sanfrid själv gjorde. Det är en sanslös och unik historia som säkert blir film en dag, säger Anne Angeria.
Något som berört henne extra mycket är den kärleksfulla relationen både mellan föräldrarna och barnen som tecknas i boken om Sanfrids liv.
Upprinnelsen till pjäsen är att författaren Mikael Niemi kontaktade Eva Klang. Han undrade om det var okej att han skrev ett teatermanus om den otroliga rättsskandalen.
– Tre månader senare fick jag manuset i min hand och det blev jättebra. Via Kjell Morin fick jag sedan kontakt med Anne Angeria. Både jag och min mamma, som sagt ja till en föreställning, är jätteglada för att hon tagit sig an att regissera den.