LEDARE Efter uppgörelsen mellan S, MP, C och L talar många om slutet för den borgerliga alliansen.

Men det borgerliga fyrpartisamarbetet har knakat i fogarna länge.

De borgerliga brukar beskriva alliansens första mandatperiod 2006-2010 som en lång framgångssaga.

Men faktum är att alliansen började dö en smula redan då. Valnatten 2010 stod det klart att samarbetet framför allt gynnat Moderaterna och i mindre utsträckning Centerpartiet och Liberalerna.

Valresultatet i alliansmamman Maud Olofssons hemkommun Robertsfors är tankeväckande.

I valet 2010 backade Centerpartiet med hela 7,4 procentenheter i Robertsfors! Trenden var likartad i hela Norrland och runtom i landet.

Många väljare uppfattade att regional- och landsbygdspolitiken inte var prioriterad.

M-ledaren Fredrik Reinfeldt och vapendragaren Anders Borg hade fokus på den urbana medelklassen. Industrin beskrevs som ”basically gone” och regionala framtidsprojekt som Norrbotniabanan behandlades som något som katten släpat in.

I centerrörelsen kokade det av missnöje.

Börje Hörnlund, arbetsmarknadsminister i den borgerliga regeringen 1991-1994, meddelade att han inte röstade på C i valet 2010.

I Luleå bestämde sig tidigare gruppledaren Erland Nilsson, Råneå, för att lämna C och bilda ett nytt landsbygdsparti.

18 april 2010 april skrev Östersunds-Posten att Centerpartiets hela lokalavdelning i Ånge fått nog.

”Vi kan inte längre ställa upp på den politik Centern bedriver på riksplanet. Det parti som en gång var det givna landsbygdspartiet har i dag vänt landsbygden ryggen”, sa Ångecenterns Tage Påhlsson.

Alliansen kunde regera vidare och hanka sig fram efter valet 2010. Men varningssignalerna lyste tydliga.

08-fixeringen hade gått för långt och bäddade för valnederlaget 2014. Sedan dess har alliansen heller aldrig återhämtat sig.

Efter valnederlaget 2014 låg motsättningarna i öppen dager.

På egen hand sa Ebba Busch Thor och Kristdemokraterna upp Decemberöverenskommelsen (som från början var alliansens egen idé).

I januari 2017 öppnade Anna Kinberg Batra dörren för att använda Sverigedemokraterna som hävstång till makten, trots att det gick stick i stäv med Centerpartiets och Liberalernas intressen.

De fyra partiledarna har visserligen fortsatt att fika, visa upp sig tillsammans och producera gemensamma dokument.

I realiteten har emellertid alliansen inte fungerat särskilt väl, vilket är begripligt. Den är ingen lösning på dagens problem.

Allianslogiken var helt rätt när de borgerliga partierna samlades runt Maud Olofssons badtunna 2004 – för femton år sedan. Då var den ett sätt att vinna makt och inflytande.

Men den strategin funkar inte 2019, när partierna är långtifrån majoritetsställning. Då måste partierna samarbeta med antingen Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna för att kunna påverka.

C och L har nu valt det förstnämnda, vilket gör att de beskrivs som svikare på högerkanten.

Men det var faktiskt inte C och L som kraschade alliansen. Sönderfallet har pågått under många år.