Buskmusen – Sicista betulina – är en gåtfull liten parvel.
Inte bara är den Sveriges enda art som hör till familjen hoppmöss – den är också en av få musarter som går i dvala på vintern. Den har lång svans, är en skicklig buskklättrare och har ansenlig livslängd jämfört med andra möss.
Dessutom är den en misstänksam liten rackare.
– Ja, den är allt en liten tomte... Det är ohyggligt svårt att fånga den i fällor eftersom den är skeptiskt till det mesta i sin omgivning, säger Jeroen van der Kooij – norsk biolog som just nu försöker göra det omöjliga – fånga musen i fälla alltså.
För tillfället befinner han sig med sin kollega Julie Dahl Møller i Kalix. De båda bedriver buskmusinventering mellan Haparanda i norr till Luleå i söder. Uppdraget har de givits av Artdatabanken.
– Buskmusen överlevde istiden och vi vet att den finns på många platser i Sverige. Vi vet också att den finns på finska sidan här uppe – i Kemitrakten. Så nu ska vi inventera fler platser för att lära oss mer om den, säger van der Kooij.
De båda biologerna har i veckan letat bra fångstmarker – fuktiga blomsterängar med hög vegetation och lummiga skogspartier – där fällor framöver ska placeras ut och vittjas dagligen.
– Vi laddar fällorna med mask, äpplen, havre och hö så att alla djur som hamnar i fällorna kan överleva tills de kan släppas ut, säger van der Kooij.
Drömmen är förstås att fånga just den gåtfulle gnagaren som känns igen genom dess svarta rand på ryggen. Men de båda biologerna vill även be norrbottningarna om hjälp.
– Ser du en buskmus – ta gärna ett foto och skicka till tidningen. Och skulle katten komma hem med en – det är ganska vanligt – lägg den i frysen om den är död och hör av dig. Vi vill gärna ta DNA-prover på så många buskmöss som möjligt.