Jag minns sĂ„ vĂ€l ljudet av Jena, familjens inombordare med tuff-tuffljud i motorn nĂ€r vi Ă„kte lĂ€ngs Norrbottenskusten. Det mjuka dunket som fyllde sommaren, och solen som enda lampa förutom lanternorna. âNu mĂ„ste vi borsta tĂ€nderna pĂ„ er innan lampan slĂ€cksâ sa förĂ€ldrarna och syftade pĂ„ solen inpĂ„ sensommaren.
Detta liv till havs kom sig mycket tack vare min fars vilja att fiska. Det intresset har, förutom en massa vÀntan för min mor, inneburit frÀmst positiva kÀnslor i familjen Berglund.
Som i alla fiskefamiljer fanns alltid nÀrproducerad mat hemma. Sik, löja, abborre. Och en lakasoppa pÄ det. Mycket fisk blev det, men i annorlunda form Àn den i affÀren. Den vi barn aldrig fick.
Fiskpinnar var sÄledes alltid mitt förstaval vid restaurangbesök. Det lyckades jag aldrig fÄ in men de smÄ rackarna fanns ju i den Àlskade skolrestaurangen. Mums! DÀr fanns Àven fiskbullar som ratades av de flesta men Àlskades av mig. Alla fiskrÀtter som inte sÄg ut som fisk var ytterst intressanta.
PÄ senare tid har jag Àven förstÄtt att fisket inneburit mÀnniskor. Folk som kommit till oss tack vare att pappa kÀnt dem via fisket. Jag minns frÀmst en Àldre man och ett hÀrligt udda par. FörstnÀmnde var en farbror i byn som pappa fiskade sik med. NÀr han kom till oss pÄ kaffetÄr skÀmdes vi stÀndigt, jag och brorsan. Han gasade nÄt sÄ gud förbajat vid ankomst och avfÀrd. Den lilla Opeln skrek av misstrivsel, allt medan vi gömde oss undan kvarterets blickar.
Det hela blev aningen lÀttare nÀr vi flyttade ut frÄn byn och landade pÄ landet. En kilometer till nÀrmaste granne lade grunden till ett icke-skÀmmande beteende. Sikfarbrorn kunde gasa bÀst han ville med högerfotens sko i storlek 46. Ingen mÀrkte det.
NĂ€r pappas nya fiskekontakter ute pĂ„ vischan, det udda paret, lĂ„ngsamt slirade in med sina moppar pĂ„ gĂ„rden var det ingen som sĂ„g nĂ„got. Och att ingen i omgivningen ser nĂ„got i ens nĂ€rhet som sticker ut Ă€r kanske bland det bĂ€sta en tonĂ„ring vet. FjortonĂ„ringar skriker ju till nĂ€ra och kĂ€ra âBete er normalt!â samtidigt som de drömmer om att bli sedda och oslagbara, gĂ€rna pĂ„ röda mattan. Jaja, det Ă€r en annan krönika. Nu tillbaka till tesen om att fiske ger mervĂ€rden i form av mĂ€nniskor.
Hade inte pappan min Àlskat att fiska hade aldrig mÀnniskor som de tre nÀmnda som hamnade vid min barndoms köksbord. De kom dit, luktade lite speciellt av gammalt, hade skÀggfjun pÄ hakan alla tre och tillhörde inte pÄ nÄgot vis normen i samhÀllet. Det vill sÀga den som handlar om att vara som alla andra.
Fiskarparet fick aldrig nĂ„gra egna barn, sĂ„ de gav sig hĂ€n totalt nĂ€r de fick komma pĂ„ barnen Berglunds kalas. De var i min slĂ€kt kĂ€nda för en sak, de Mycket vĂ€ltejpade paketen, ofta pĂ„ utochinvĂ€nt julklappspapper förslutet med frystejp. Hur fult som helst, men gjort med kĂ€rlek och glĂ€dje. UngefĂ€r som nĂ€r barn gör ĂŒbergrĂ€sliga saker och vuxna charmas totalt. SĂ„ var paret det paret. Som barn, men fullt vuxna.
Det dÀr utvecklades jag enormt av tÀnker jag. Att jag fick lov lÀra mig socialisera med de som inte stÄr i samhÀllets mitt. De som lever pÄ uddar i obygder och Àr sig sjÀlva, lÄngt frÄn samhÀllets trender. I love them!
Vad gÀller pappas fiskeintresse gick det inte sÀrskilt starkt i arv till mig men dÀremot till nÀsta generation Berglund. SÄ om jag i min Älderdom har tur kommer jag fÄ jag sitta vid dotterns köksbord och trÀffa hennes bekantskaper av udda slag, som kan allt om hur man bonar ett nÀt men inget om Beyonce. Det vore en ynnest.