Bild från en av sträckorna under 100-dagarsturen genom Norrbotten.
När vi når Lina Hallebratt på telefon befinner hon sig i Lannavaara. Vilken dag i ordningen på äventyret är hyfsat oklart.
– Planen var ju att vara ute i 100 dagar, men jag tror det blir längre än så. Jag är runt dag 80 nu och om ett tag räknar jag med att vara vid Treriksröset. Det ser ut att bli fin vinter längs riksgränsen så jag tror jag fortsätter lite till, kanske in i Norge.
Fin vinter var det inte direkt när hon startade. Planen var att börja i Grövelsjön men planen fick ändras till start i Kurravaara. Vintern blev för mild, sjöisarna för dåliga och föret kasst.
– Så är det ju i och för sig alltid, att man måste rätta sig efter vädret. Jag har levt så här och varit ute på tur i snitt sex månader per år sedan 2012, varje vinter i minst två månader sedan 2019.
Att hon skulle dras till livet utomhus var inte solklart från start.
– Jag var liksom ingen friluftsmänniska i unga år. Det hela började när jag råkade komma in på friluftslinjen på en folkhögskola. Egentligen hade jag sökt en textillinje men kryssade väl fel, haha! Och efter de åren var jag fast.
Till havs, till fjälls. Överallt i naturens alla former trivs hon, Lina Hallebratt från Jämtland som just nu skidar genom Norrbotten. Här på en kajaksväng utanför Piteå 2015 då hon var på en 5318 kilometer lång resa runt Sverige – i kajak, på skidor och till fots.
Hon har vunnit utmärkelsen Årets äventyrare inte bara gång utan två, 2015 och 2018 (läs i faktarutan). Men det är inte prestationerna hon är ute efter.
– Många snackar distanser hit och tyngd på packning dit. Det blir mycket prestationssnack. Jag har ju mer valt det som en livsstil för att jag känner jag mår bra av det. Jag blir harmonisk när jag får vara ute på tur.
För att finansiera det hela är hon timanställd inom äldreomsorgen och har köpt sig ett litet hus mellan Östersund och Åre, i Högåsen som är en by med 12 personer.
– Huset hyr jag ut när jag är borta. Och jag lever tämligen billigt när jag är ute. Förr, innan hundarna, kunde jag klara mig på typ 4000 i månaden, med dem blir det mellan 10 och 15 000 per månad.
Natt efter natt lägger de sig här, Lina Hallebratt och de åtta hundarna. "Det är väldigt mysigt" säger hon om sitt gäng som heter Storm, Kuling, Ynk, Tofslan, Peak, Libbie, Fox och Halvar.
Hundarna ja, de åtta kompisarna som hon lever tätt intill sedan ett par år tillbaka.
– De är min familj. Jag har förstås familjen jag föddes i men sedan är det jag och hundarna.
På en av bilderna hon lagt ut denna vinter ser man hur de alla ligger i tältet, redo att möta sömnen.
– Vissa av dem kan gilla att ligga ute men det är som om deras återhämtning blir bättre när de sover inne tycker jag. Då kan de släppa allt och bara vila.
Hallebratts hundar i vila under tältduken. "De är min familj".
När lägger ni er ungefär?
– Vi kan göra kväll redan vid sju vissa dagar på tur. Sedan ringer klockan alltid klockan tre.
Tre?!
– Jo, hundarna mår bäst av att vara ute den tidigare delen av dagen. Föret är bättre då, sedan tar vi det i den takt det går. Ibland är vi framme redan vid tio på morgonen och går ner för vila.
Här, i detta påskägg för ett par år sedan, låg två av de guldklimpar som nu finns i Lina Hallebratts spann.
Kuling, en av valparna som låg i påskägget häromåret.
Procedurerna är många när de kommer fram till en ny övernattningsplats. En lina ska ankras, där hundarna kopplas. Deras kroppar ska stretchas och gås igenom, mat ska tas fram och vatten fixas.
– Jag har isborr med mig, så jag borrar efter vatten. Vi behöver runt tio liter på morgon, jag och hundarna. Och runt samma på kvällen. Så vi tältar alltid vid vattendrag.
Finns det något extra härligt minne du kan berätta om från årets tur?
– Det sker varje dag. Alltid är det nåt som känns extra vackert eller gör en gott. Inte för att alla dagar är underbara men absolut att varje dag innehåller guld. Så vackra platser, så mycket fint att ta in och bara njuta av. Den här gången har jag dessutom sett så många nya fina platser här i Norrbotten. Muonio, Lainio, Vittangi. Jättefina!