Pärlugglan som Carina Jonsson hittade hade dött på kvisten. Bristen på sork slår hårt mot framförallt pärlugglan.
Pärlugglan är ett litet charmtroll som brukar förgylla vårvinternätterna med sitt visslande. Den har länge varit landets vanligaste uggla, men nu är stammen på tillbakagång. Det har också varit en extremt tuff vinter för många ugglor.
Carina Jonsson i Piteå hittade en pärluggla som hade självdött.
– Den hade nog bara ramlat från kvisten där den satt. Den satt fast i grenarna i trädet och ramlade sedan till marken när jag rörde lite i trädet, säger hon.
Hon är en av många som älskar att vara ute i skog och mark. I synnerhet nu på våren.
– Det är ju nu som naturen verkligen vaknar. Det är ju härligt att få vara ute och lyssna och spana efter fåglar. Men det är ju inte sådana här upptäckter man längtar efter, säger hon och syftar på den döda ugglan.
Carina Jonsson i Piteå trivs extra bra den här tiden på året när fågellivet vaknar. På en promenad gjorde hon upptäckten med den döda ugglan som tros ha svultit ihjäl.
Bert-Ove Lindström i byn Gemträsk utanför Boden är en av länets stora fågelexperter. Han är precis på väg ner till Öland och hålla ett föredrag om vitryggig hackspett. I Gemträsk har man bland annat försökt göra livet lättare för alla häckande pärlugglor. Där har man bland annat satt upp 20 pärluggleholkar.
– De sitter med två kilometers mellanrum. Det är ungefär så stora revir som man bedömer att pärlugglan har, säger han.
Pärluggleholken som Bert-Ove Lindstörm har stannat till vid sitter cirka tre meter ovanför marken. Holkarna är utplacerade med cirka två kilometers mellanrum.
Det här är något som varje enskild individ också kan göra.
– Du ser, den behöver inte sitta särskilt högt upp. Den här sitter väl på tre meter höjd ungefär, säger han och ser upp i trädet där en holk har fästs.
Normalt sett använder pärlugglan gamla spillkråkbon.
– Det kan vara att spillkråkan också har minskat och de naturliga bohålen har blivit mindre i de brukade skogslandskapen. Vi har en stor andel ung- och medelålders skog. Den äldre skogen där det har blivit lite grövre dimensioner har kanske saknats på stora arealer i Sverige. Vi har ju påverkat ungefär 90 procent av skogsmarksarealen och 60 procent har ju varit kalhuggen en gång redan så vi har ju haft ett väldigt intensivt skogsbruk. Och likadant är det ju i Finland, säger han.
Bert-Ove Lindström är en erkänt duktig skogsornitolog med stor kunskap och skogens alla fåglar. I Boden har det också, av tradition, funnits ett extra stort intresse för rovfåglar.
Men pärlugglan kan också använda knipholkar.
– Därför är det viktigt att man inte sätter knipholkarna så att det är vatten under. Alla ugglor är borymmare och hoppar ut innan de kan flyga. Därför är det bra om det inte är vatten under för då är risken stor att uggleungarna drunknar, säger han.
Från 2010 har stammen av pärluggla minskat med ungefär 50 procent. I Finland har man börjat tala om en minskning på 75 procent. Den stora tillbakagången har gjort att kattugglan har klivit högst upp som Sveriges vanligaste uggla.
Den här lappugglan är förevigad och hänger nu på en av Bert-Oves väggar i hemmet i Gemträsk.
– Eftersom pärlugglan är en så utpräglad sorkjägare måste det ha att göra med att sorkcyklarna inte riktigt går i fas så som tidigare, funderar Bert-Ove Lindström.
Och om fyndet Carina Jonsson gjorde med den döda pärlugglan säger han:
– Blir det födobrist så dör de ju. De svälter helt enkelt ihjäl. Men är det ett bra sorkår kan de ha en fem-sex ungar i stället. Men vi har inte haft något riktigt bra år här i kustlandet sedan 2010. Det är en förklaring till att pärlugglan går tillbaka.
Att tillverka och sätta upp fågelholkar är en trevlig sysselsättning som man kan göra tillsammans med barn och barnbarn. Det händer att pärlugglor bygger bo i knipholkar. Därför är det viktigt att inte sätta knipholken så att den står över vatten för då drunknar de små uggleungarna när de hoppar ut ur boet.
Så här säger han om framtiden:
– Fåglar är ofta en budbärare om tillståndet i vår natur. Varför det blir mindre sork kan bero på ett ändrat klimat och ett ändrat skogsbruk.Gråsidig sork i skogslandskapet har minskat med 90 procent. Den vill ha 100-årig skog med blåbärsris under och det är sådan skog som vi har riktat in oss på att hugga de senaste 40-50 åren.