När jag var grabb var jag otroligt intresserad av vad våra kända forskningsresande hade att berätta. Sådana hjältar som Sten Bergman och Sven Hedin gav mig äventyren, både i bokform men också som populära radioprogram.
Av de berättelser jag läste uppfattade jag hela Mongoliet som en torr, sandig och bergig stat. Till detta lades också den historiska beskrivningen, under den tid då Temudjin härskade, det vill säga den legendariske Djingis Khan (1154-1227). Under den perioden blev Mongoliet världens största land, inkluderat Kina, stora delar av Ryssland, Indien och delar av Europa.
I vuxen ålder drog jag naturligtvis till landet bortom alla horisonter. Där mötte mig en trakt som jag inte riktigt hade tänkt mig. Intentionen var att möta nya människor och kulturer. Drömmen var också att få fiska efter den legendariska jättefisken taimen. Det hade jag inte heller trott som grabb. Landet skulle ju vara en enda stor öken?
Den märkvärdiga fisken kan visuellt liknas vid en lax med inslag av både röding och möjligtvis också lite lake. En berättelse jag minns handlade om en sjö i nordvästra Kina som hette Kanasi i Xinjang-provinsen. Där fanns tydligen de verkliga storsjöodjuren. Enligt berättelsen handlade det om en fisk mellan 10-15 meter med en vikt inte understigande fyra ton? Efterforskningar har tydligen kunnat påvisa att i sjön fanns åtminstone ett fyrtiotal monsterfiskar med längder upp mot fyra meter. Det handlade om den mystiska fisken taimen.
Människorna på trakten hade stor respekt för vidundren. Ibland hände det att hästarna kom skenande över stäpperna, med blodiga rivsår efter sidorna. Detta förklarades med att djuren hade vadat i vattnet och att blivit anfallna av de ”blodtörstiga” fiskarna.
Efter en delvis stökig resa hamnade jag till slut i den nordliga staden Mörön, där flygresan tog slut. Där möttes jag av en äldre gentleman med en jeep. Målet för min resa var en liten fin fiskecamp i början av den större älven Selenge. Älvens flöde började ur den ryska jättesjön Bajkalsjön i Ryssland.
Resan med bilen var intressant, så till vida att ”vägnätet” bestod av uppkörda spår i de sandiga och delvis buskförsedda dalgångarna. Där kunde till och med långtradare ta sig fram.
Vid Selenges början fanns fiskecampen Olon Gol, där min kompis Palle Andersson på sin tid arbetade.
Namnet på platsen lär betyda ”Many rivers” eftersom de klassiska taimenälvarna Ider, Ider Chulut, Chulut, Delger Mörön och Bugsey möttes där och bildade giganten Selenge.
Vi bodde i så kallade gerer, nomadernas vita mobila tält med en vedspis i mitten. Sängen bestod av en fantastiskt skön kamelhårssovsäck, väggarna var måleriskt vackra och utsikten uppåt via skorstensröret spännande. Jag har aldrig sovit så gott som under den tiden.
Det var höst i Mongoliet. Varje morgon låg frosten kristallvit över landskapet. Genom springan runt skorstenen kunde jag se magnifika örnar som seglade på termiken. När solen steg kom också värmen, med en luft så klar att jag häpnade. Dagarna var som gjorda för flugfiske. Campen var strategiskt riktigt uppbyggt med fiskeguider, ett mysigt boende, flatbottnade ”raketbåtar” och en litet men trevligt matställe.
Fisket var mycket intressant, där flugorna oftast bestod av så kallade poppers, det vill säga större streamers med ett stort och flytbärande huvud, typ kork. Taimen jagar på ett mycket egenartat sätt och föredrar en diet av små simmande däggdjur och fåglar. Fisken är utrustad med en röd stjärt, det verkliga mordvapnet.
När en taimen får syn på ett simmande byte, stiger fisken upp mot ytan och smäller till bytet med den röda stjärten. Det har hänt att till och med små killingar har fått sätta livet till. Därefter vänder den snabbt och tar för sig av godsaken. Det tog ett tag innan jag lärde mig tekniken att inte rycka till när smällen kom, utan vänta i två sekunder. Vi fick inga direkta monsterfiskar men några kring tio-tolv kilo var inte fy skam det heller.
I de mongolska strömmande vattnen finns en uppsjö av andra arter som kan vara av intresse. Absolut spännande var Mongoliets egen öring, en fisk som kallas lenok. Mystisk så till vida att den mer ser ut som en harr med öringskinn. Exemplar upp mot två kilo var inte ovanliga. Fisken lär vara alla laxfiskars urmoder, där fossil har hittats som är sex miljoner år gamla. Glädjande nog fanns också harr, vilket gjorde att jag verkligen kände mig som hemma.