Ja, förra året vann de Allsång på Skansens rookietävling. Då låg bandet fortfarande i sin linda. Sedan dess har de skrivit ett flertal låtar och hittat ett eget sound, som de kallar för Ockult boogie.
I kväll spelar Luleåbandet Raglephant på Minus 30 grader och är mer taggade än någonsin. Jag träffade tre av medlemmarna, Christoffer Wennberg (C), Joakim Brännwall (J) och Martin Svedlund (M), för att prata lite om deras musik i allmänhet och hur det är att spela live i synnerhet.
Ni har döpt er efter bergtrollet Raglefant. Känner ni er som bergtroll?
J: Jag känner mig absolut som ett troll. Jag försöker ju att inte vara ett troll med alla medel. Men jag känner ändå att, när jag ser mig själv i spegeln: "Det har ju blivit ett troll av hela den här människan". Men det är bara jag. Det är väl inte därför vi heter så?
C: Namnet är hämtat från den norska filmen Trolljegeren. Men vi har ändrat stavningen, och uttalar det på engelska, så att det låter mer som en hybrid mellan troll och elefant.
M: Och så blir det mindre norsk dödsmetall så.
Christoffer och Joakim, ni är ju båda väldigt excentriska och självklara frontfigurer, hur fungerar den dynamiken?
J: När jag i tidigare band frontat själv, så har jag varit helt sämst och mått dåligt av det, liksom... Hatat det.
Är ni lite som Lennon/McCartney, att det finns en vänskaplig tävling mellan er?
C: Ja, lätt. Så är det verkligen. Jag är alltid lite osäker, liksom. Men det är en bra osäkerhet. Man blir bättre av det. Eftersom att vi är två. Och att det alltid finns en lite känsla av att jag vill... Spöa Jocke på scenen, haha.
J: Precis. Det kan inte förstöra någonting. Man triggas bara. Man tänker: "Oj, nu var han grym, jag måste också vara grym!".
M: De utmanar liksom varandra. Ser man det utifrån, som gitarrist, blir det tydligt att de ger varandra utrymme, genom att ta plats.
I en konkurrerande dagstidning blev ni i en liverecension kategoriserade som heavy metal. Tycker ni att det stämmer?
C: Jag tycker det låter nice. Tar man genren för vad den är så tycker jag det stämmer. Men vår vän Good Grief kategoriserade oss som Ockult boogie. Det låter helt klockrent.
J: Ja, vi brukar använda det själva. Det är skönt att genrebestämmas av andra.
På lördag är det Minus 30 grader, där ni ska spela. Tycker ni om att spela live?
J: Vi känner inte att vi har fått vara vårt bästa ännu. Det är lite av en kamp för mig att spela live. Jag kan vara lite deppig innan spelningar. Jag kan som aldrig stå och peppa. Jag sparar upp alla energi och använder sedan det på scenen.
C: Exakt, man kan som inte stå i ring och hålla händerna... Det får inte läcka ut nån energi innan spelningen.
J: Fram tills nu har vi fokuserat mycket på att skriva. Så vi har ett jävligt stadigt paket låtar att komma med.
Hur stora vill ni bli? Alltså, har ni något i rock-checklisten som känns extra relevant?
M: Wembley. Det känns ju som höjdpunkten på hur långt man kan komma.
J: Ja, men alltså Martin, det är ju som bara när man sitter och drömmer framför en Michael Jackson-DVD som man kan inbilla sig att det är möjligt.
M: Nä, men... Ändå.
J: Men det är klart att vi inte vill vara indie. Vem som helst får gärna gilla oss. Helst alla.
Är det som de säger att man måste vara lite dum i huvudet för att hålla på med musik?
M: Ja, om man räknar ut alla timmar man lagt ned så har man ju tjänat typ tre öre i timmen.
C: Folk runtomkring en tycker ju alltid att man borde hålla på med något annat i stället. Ens farsa till exempel. Men det är värt det. Man får som stå ut.
J: Ja, det tar ju över allting i ens liv. Man glömmer bort allt annat. Men i stället för att ge upp, så har vi någon slags manisk drivkraft att hela tiden få det att bli bättre. Ärligt talat: Det jobbigaste är ju egentligen all tid man måste ägna åt annat än musiken.