Fanns den mytomspunne romerske härföraren Corolianus i verkligheten? Därom tvistar fortfarande de lärde. En sak är i alla fall säker. Norrbottens kammarorkester och Petter Sundkvist lyckades levandegöra honom på ett formidabelt vis genom sitt glimrande spel i Ludvig van Beethovens underbara uvertyr. En imponerande inledning på fredagskvällens konsert då man med full kraft intog Kulturens hus stora sal. Temat för konserten var Tidlösa ideal men kunde lika gärna ha varit tidlösa framföranden. För det var verkligen detta man bjöd en hänförd publik på. Från första till sista tonen.
Benjamin Brittens serenad för horn, tenor och stråkar är verkligen ett annorlunda verk. Kristoffer Öberg bjuder här på härligt hornspel och samspel med tenoren Nicholas Muroys mäktiga stämma. Att höra dem båda ihop med stråkarna och Petter Sundkvist är som att kastas ned i en mustig höstgryta där smakerna blandas trevligt på tungan. Mums för en musikälskande själ.
Efter paus blir det så åka av för hela slanten under 50 fantastiska minuter i from av Beethovens energiska Eroica-symfoni, nummer 3. Det är svårt att i dag förstå hur revolutionerande verket var när det skrevs 1803-04. Toner som i dag tycks självklara och klingar välbekanta var då moderna och nydanade. Så här hade ingen skrivit symfonier förut. Och detta känns verkligen som en symfoni för vår tid i en tid där hjulen snurrar allt fortare. Här är det nästan en timmes musikalisk magi. Du kan låta tankarna vandra fritt eller hänge dig åt någon särskild tanke musiken sätter igång. Men börjar du väl lyssna så har dig i sitt våld. Var så säker. Storvulna stråkar, himmelska hornpartier, frustande fagotter och smattrande slagverk. Häftigt!
Petter Sundkvist får som ofta förr Norrbottens kammarorkester att begå stordåd under hans djärva dirigerande. Publiken faller pladask. Härligare höstavslutning får man leta efter.