Det var faktiskt en enda anledning till att jag överhuvudtaget blev intresserad av Yvonne Hirdmans nya bok, självbiografin ”Medan jag var ung”, med undertiteln ”Ego-historia från 1900-talet”.
Det var Yvonne Hirdmans uttalande till pressen om hennes känsla av självförakt som hon burit i sitt blodomlopp. Det var hennes outande av dåligt självförtroende som en följeslagare i livet som drog mig till boken. Och faktumet att hennes känsla av utanförskap inte stoppat henne (Bravo!).
Att – – Yvonne – Hirdman – har – känt – sig – som – ett – ”lilla jag” (Även coola katter har upplevt den känslan! Wow). Att hon burit ”en tagg av självförakt” (Det går att prestera i framkant trots det).
När hon under sjuttiotalet är filosofie doktor i historia upplever Yvonne Hirdman…underlägsenhet. Hon lyssnar på andra som pratar och tänker att de är ”geniala”. En klyfta mellan de andra och hon. Yvonne Hirdman konstaterar att de andra kan skillnaden mellan organiskt och oorgansikt, mellan cell och molekyl. De andra brydde sig om Heidegger. Inte hon. På grund av dumhet? På grund av lathet? På grund av att Heidegger och celler och organiskt i grunden är tråkigt? Hon tänker så och är filosofie doktor i historia — det säger något om att vara människa. Det där att olika sanningar och verkligheter existerar parallellt.
Det är en rätt spännande, kittlande krock mellan den yttre bilden av en människa, och en människas självbild som skrivs fram i ”Medan jag var ung”. För Yvonne Hirdman är professorn som lyft fram kvinnor och folkhemmet: samtidigt som hon tänker att hon mest är intresserad av kärleken, barnen och sig själv.
Hon introducerade begreppet genus i Sverige. Yvonne Hirdman var en av dem som snickrade grunden till kvinnoforskningen. Samtidigt som hon brottades med den här känslan av att inte riktigt duga.
Hon har alltså inte låtit denna sugiga självkänsla täppa till käften på henne. Hon har agerat, trots att hon själv tänkte att hon inte var tillräckligt intelligent. Trots att det mullrat och rasat i hennes inre.
Men det som är det häftigaste: Visste ni om att Yvonne Hirdman är delvis uppvuxen i Malmberget?!
För mig var det okänt och det liksom sög tag i magen när jag läste att hon som trettonåring flyttade norr om polcirkeln med sina föräldrar. Hon har inte bara Stockholm under fötterna – hon har gått andra stigar. Yvonne Hirdman skriver om Malmberget, hon skriver att hon flyttade till världens ände, en liten avkrok i hela vida världen. Där sensommarljusets gråa ljus lyser upp Dundret. Hon skriver om ett Malmberget som då, under femtiotalet, hade sin storhetstid. Ett litet överklassamhälle med ingenjörer i Hermelinen. Badhus, biograf, nybyggt höghus.
Hon skriver om det fantastiska biblioteket. Hon skriver om ett Malmberget som var men inte är och aldrig kan bli igen. För gropen äter upp samhället och nästan allt ska bort.
Malmbergets forna ståt och självförtroende har rasat samman.
Tänker skriva: Hej biblioteket i Malmberget — bjud in Yvonne Hirdman. Inser sedan att jag inte vet om Malmberget har kvar sitt bibliotek. Googlar. Jodå. Det står att Malmbergets bibliotek ligger vid kanten av gropen och i skakningarnas centrum.
Så: bjud in Yvonne Hirdman och prata om skakningar och gropar, som finns både i en människans inre och rent fysiskt i det yttre, i Malmberget.