Att Umeå, som andra svenska stad genom tiderna, utsågs till årets kulturella epicentrum är säkert både välförtjänt och smart genomtänkt.
Så vad är väl ett kulturhuvudstadsår, om inte på tok för dyrt, näringslivsinriktat och EU-fjäskande, pk-ängsligt och alldeles, alldeles… Tja, underbart? Det räcker med att klicka sig fram på projektets hemsida och ta del av det oändliga antalet programpunkter för att bli en smula avundsjuk, som inte alltför bortskämd kulturkonsument i norr.
Ändå väcker det blandade känslor i Västerbotten.
Att vara kulturhuvustad är föga gratis och kritiker hävdar att Umeå finansierar 100 miljoners-projektets "skrytbyggen" med att sälja ut anrika Scharinska villan och dra in på kulturslantar till musikundervisning, alternativa kulturrörelser och övriga välfärden.
Dennis Lyxzén, punkikon i Refused, sågar hela jippot, trots att han själv ska fungera som en slags ambassadör.
– Alltid märkligt när man blir posterpojke för en kultursatsning som man inte känner sig delaktig i, säger han till Expressen.
Typiskt Umeå.
Östersunds finaste Annika Norlin, inflyttad i stan och mer känd under artistnamnet Säkert!, uttrycker det bäst som vanligt. På DN:s kultursidor berättar hon om sitt Umeå, en stad som inte "curlar" eller låter sig imponeras, utan präglas av en positiv Jantelag där själva "görandet" är viktigast av allt.
Ungefär så har jag ofta sett på Björkstaden, där alla får saker att hända, försöker förbättra, aldrig nöjer sig med att serveras en massa skval i mittfåran.
Och kanske är det däri den stora skillnaden jämfört med Luleå också består.
Vi kan stoltsera med Filmpool Nord och BD Pop, Kulturens hus, Norrbottensteatern, snart även Dansens hus. Lovvärda och duktiga, allihopa, men inga av de skattefinansierade kolosserna har – i mitt tycke – skapat en varaktig jordmån för ett stolt pulserande kulturliv med finess, samtidsrelevans, sexighet och verkshöjd.
Herregud, konstscenen ska vi inte ens nämna. I många år fanns knappt några gallerier i stan, samtidigt som Konsthallen led av flytten in i Kulturens hus.
Ungefär när det var som sämst, cirka 2007, uttryckte kulturnämndens ordförande Omar Jakobsson ambitionen att Luleå skulle bli kulturhuvudstad i en framtida storregion.
Du måste skämta med mig aprilo, tänkte jag som länge bevakade ett skralt kultur- och nöjesliv i stan och såg horder av unga fly söderut i jakten på bättre.
Exempelvis till Umeå.
Men sex-sju år senare har roliga saker faktiskt börjat hända – och precis som i Västerbotten kommer de spännande initiativen från fritänkande eldsjälar vid sidan av. Jag tänker på NSD:s kulturprisvinnare Galleri Syster, gänget bakom Musikens makt, konsertarrangörerna på Föreningsgatan 7, Movitz, överlevare som Matti Alkberg eller Mats Wikström, det finns flera.
Ändå tveksamt om de vill att Luleå utses till kulturhuvudstad i framtiden (tidigast 2025).
Jag vet inte om det ens är eftersträvansvärt. Inte om det, som många anser om Umeå 2014, blir ett kostsamt politiker- och pr-jippo riktat mot EU och näringsliv, på bekostnad av all övrig kulturbudget.
Då känns pengarna lika bortkastade som om vi skulle pröjsa en massa för att få hit Melodifestivalen.
Ah, just det har vi skattebetalare redan gjort. Två gånger dessutom.
Kultur, någon?