Det internationella politiska klimatet påminner om extremvädret. Samtidigt som främlingsfientliga högerdemagoger (Donald Trump osv) drar fram som orkaner har en vänstertsunami sköljt över två av västvärldens tyngsta "demokratier".
Först Jeremy Corbyn i Storbritannien – nu Bernie Sanders i USA.
Grånade socialister som befinner sig långt till vänster om sina partier – Labour och Demokraterna – och som båda ser lika obekväma ut i sina illasittande kostymer.
Den vresiga gubbigheten till trots (eller tack vare?) tänder de hoppet om en rättvisare värld bland miljontals väljare, till somligas förvåning och andras stora glädje.
Bernie Sanders har på sistone vunnit sju primärval för Demokraterna och hans kampanjläger samlar in enorma summor från befolkningen, tvärtemot motkandidaten Hillary Clinton som stöttas av så kallade ”superpacs” – resursstarka rörelser bestående av oljemiljardärer, Wall Street-bankirer och andra tunga särintressen.
Vid primärvalet i New York vann förvisso Clinton övertygande och få tror att Sanders egentligen har en chans, men hans antikapitalism har betydelse.
– Han lyckas flytta Clintons politik åt vänster, säger exempelvis SvD:s Therese Larsson Hultin i en analys.
Jag har sett flera av hans bejublade kampanjtal och förundrats över hur en så vänsterradikal gnällgubbe lyckas övertyga så många amerikaner.
Grogrunden till Sanders framgång är finanskraschen åren 2007-2008, som fördjupade klassklyftorna i USA. Han återkommer till den ”riggade” ekonomin som skapar orättvisor och arbetslöshet, förstör välfärden, försurar miljön och krossar den amerikanska drömmen.
Sanders lösning? Höjda minimilöner, betalda sjukförsäkringar, förmånligare studielån – och beskattad aktiespekulation på Wall Street.
Naivt, suckar många (så även gråsossar) men kolla på Youtube och se klipp efter klipp där tusentals Berniesupportrar får tårar i ögonen av Sanders tro på systemskifte.
Inte minst ungdomarna, generationer som för första gången i USA:s historia är mycket fattigare än sina föräldrar, hänförs av 74-åringen.
Mäktigt.
Samtidigt, i mellanmjölkens Sverige, engagerar vi oss mer i amorteringskrav, bopriser och tja, namnet på den nyfödde prinsen.
Under en lång tid av tillväxt har plånboksfrågor, rot och rut och diverse skattelättnader varit viktigare för oss, än tron på ett jämlikt och hållbart samhälle.
Sossarna har anpassat sig, låtit marknaden sköta alltmer och – Gud förbjude – undvikit att utmana den välmående svenska medelklassen för mycket.
Alltmedan Sjöstedt och V fortsätter skvalpa kring sju procent i opinionsmätningarna.
Så länge vår ankdamm inte drabbas av storm når inte den vänsterradikala "Bernie"-vågen hit.
Usch och fy, kan vi tycka om Nordea, som skatteplanerar i Panama och dränerar svensk välfärd.
Att minst 40 procent av svenskarna röstar för partier som älskar skattesänkningar tycks inte höra hit.
Men vad händer när tillväxten stannar av, uppsägningarna ökar och bostadsbubblan brister?
När vi samtidigt ska ha råd med de miljarder kronor som krävs för att få migrationen att fungera?
Kanske dags att börja tänka på det redan nu.
Kanske dags att ”feel the Bern”?