De påminde också om varandra denna kväll, Lindgren från Västerbotten och Lerin från Värmland. Två riktiga berättare som kan fånga en publik utan att ta till mera än vardagens lilla dramatik. Det speciella med Lars Lerin är att han är så både och, en berättare i bild och i ord. Kanske mest berömd för sina bilder, en av världens främsta akvarellister. Men så har han också skrivit böcker, många böcker, inte mindre än ett 50-tal bär hans namn.
- Men det är egentligen samma bok jag gör om, byter bara lite bilder, sade han leende i ett försök att förringa sitt författarskap.
Samtalet med Kerstin Wixe kom mycket att handla om uppväxten i Munkfors, samhället med de skilda facken för människorna; arbetarna, tjänstemännen, ingenjörerna och de fina ingenjörerna. Och arbetarbarnen i "negerbyn", där Lars Lerin bodde spelade fotboll, ishockey och bandy. Det gjorde inte unge Lerin. Han målade och han skrev.
- Jag har alltid varit lite udda, höll inte på med mopedåkning och sån’t. Så jag var tvungen att bli konstnär, det fanns inget annat att göra.
Och så lyssnade tonåringen Lars Lerin på de gamla människorna i Munkfors, på grannarna Arvid och hans hushållerska Astrid. Han samlade på deras berättelser och han målade dem.
- Eftersom jag inte spelade fotboll så var mamma livrädd för att jag skulle vara homosexuell.
Men det var Lars Lerin och det insåg också mamma och pappa Lerin redan innan deras son berättade.
- Jag sade först att jag var bisexuell och sedan homosexuell så det inte skulle komma som en chock.
Den vuxne Lars Lerin drog till Lofoten, målade där och levde med en man. När förhållandet tog slut inträffade krisen och i dess spår följde alkohol- och tablettmissbruk. Först på 2000-talet kom han in i ett normalt liv och lever nu med en yngre man, "Junior", som han också är gift med.
- Många brukar säga och skriva att jag haft ett helvete, men det har jag inte haft.
Men så till Lerins berättarkonst igen. Kanske hade Monica Zetterlund ett helvete när hon kontaktade Lerin för en kurs i måleri.
- Hon ville bli en ny van Gogh, inte måla med samma tråkiga färger som jag. Vi började med att köpa ut en flaska champagne, drack upp den i skogen och for till en kompis. Där ramlade Monica i en trappa och skar av halva örat. När vi sedan åkte i ambulansen tyckte jag det var onödigt att hon behövde bli så lik van Gogh.
Sådan berättare är Lars Lerin och denna kväll fick samtalsledaren Kerstin Wixe ut så mycket av denne ovanlige värmlänning.