Efter en aningen stapplande start vid mikrofonen har Björn Pettersson invigt årets Mean bastard day inför en fullsatt Nåjdens sal på Folkets hus. Det börjar med en, för recensenten, okänd lokal förmåga. Jonna Bernulf får köra två låtar och det är den perfekta starten på kvällens underhållning. Blyg som tusan men med en röst som fyller hela salen låter hon musiken tala. Vackert och känslosamt.
Sedan är det dags för Mean bastard days första stornummer, den amerikanska folkmusikern Arlo Guthrie. Och wow, vilket uppträdande. Inte likt något annat man är van vid. Han blandar näst intill standupliknande skämt och historier med skönplinkande gitarr och svängiga låtar. Bob Dylan med humor. Bäst: Allt.
Svårt nummer att följa men Frida & the Coolants gör ett bra jobb. Med sin speciella blandning av mörkare country, jazzinfluenser, pop och vad som måste beskrivas som rockabilly, blir det ett härligt drag. Man kanske inte hade förväntat sig något mindre heller av den grammisnominerade Frida Snell. Bäst: Have mercy.
Så kliver Chip Taylor upp på scenen. Man riktigt känner förväntningarna i luften när publiken håller andan i väntan på att han ska börja. Han är här i egenskap av frontfigur i bandet Chip Taylor and the new Ukrainians. Med sig har han den världskände gitarristen John Platania, mest känd för sin långa tid med Van Morrison. Det är bra, riktigt bra. Texter fyllda av humor, genuin värme och kärlek till de trasiga människorna där ute. Bäst: Fuck all the perfect people.
- It’s really good to be back in this town. I love this place, säger Chip Taylor och man kan inte annat än hålla med.
Efter en sådan här festival är det svårt att inte slita fram Kirunapatriotflaggan och börja vifta. Väl godkänt!
Bonusanekdot: Chip Taylor frågar publiken om det är någon som kan köra honom till flyget dagen efter. Helt seriöst. Jag undrar vem den lyckliga blev som får diskutera countryhistoria med en av de största, på väg till Kiruna flygplats.