Vem kan tycka att det är bra eller rimligt att ett växande antal personer måste sakna bostad? Kan det finnas någon ekonomisk vinning för samhället att det är så här? Får man skylla sig själv för att man hamnat i ekonomisk skuld, i ohälsa?
Det är inte första gången frågorna ställs så jag kan lätt få intrycket att politiker i både nämnder och styrelser, som har getts tillfälle att svara och att engagera sig i frågan men fortsatt låter svaren lysa med sin frånvaro. Att de helt enkelt tycker att en del av våra kommunmedborgare kan ha det så, att de får fortsätta hanka sig fram, bo hos kompisar, i någon bil eller där det på nåt sätt kan finnas tak över huvudet.
Många gånger är det människor med någon form av ohälsa som drabbas, eller man drabbas av ohälsa av den situation man hamnat i. Kan någon tro att det går att återhämta sig eller att bibehålla en hälsa under sådana livsförutsättningar? Kan någon tro att det innebär en samhällsvinst att utsätta människor för detta?
Samtidigt som det här är ett växande problem så ser vi det inte i diskussionen, för den handlar mest om parkeringsplatser och framkomlighet för bilisterna.
Vi kan bli upprörda om vi inte kan köra ända fram till affären, men att människor saknar till och med de mest basala behoven syns ingen upprördhet över.
Jag pratar ofta med förtvivlade människor, med anhöriga. Men vilket hopp ska jag kunna förmedla till dem när bostadslösheten politiskt inte ens är en fråga och den fortsatt tillåts hållas långt borta från dagordningen? Var finns de politiker som faktiskt fått mandat att ansvara för frågan?