Louise Hoffsten är en av mina favoriter. Hade hoppats kunna lyssna på henne vid hennes framträdande i torsdags kväll på Norra Hamnscenen.
Vad hände? Jo, ljudteknikerna visade vilken kapacitet deras utrustning har för att få fram ljudet från basen och trummorna.
Att Louise stod på scenen och sjöng tog de ingen notis till. Man kunde ibland urskilja enstaka ord. Inte underligt att de som var gladast bland publiken var de som sålde öronproppar.
Recensionen i NSD och Norrbottens-Kuriren sade att Louise inte passar på en stor utomhusscen utan snarare på en liten scen i en källarlokal. Att sedan samma Louise sjöng på Öland, i samband med Victorias födelsedag, för en publik som säkert var fyra gånger så stor som här i Luleå hoppas jag några har noterat. Ljudet som gick ut i våra TV-apparater var perfekt.
Petra Marklund sjöng på samma scen under lördagskvällen. Hon kämpade också mot gudarna, det vill säga ljudteknikerna. Hon arbetade hårt för att få publiken i stämning. Men man kan inte vinna med en kvinnoröst mot åskmullret från basen och trummorna.
Och så plötsligt, helt magiskt, hela publiken dansade och sjöng med i Händerna mot himlen. Ljudet var njutbart. Det fanns trummor och bas men de dränkte inte allt annat. Under påföljande extranummer var allt tillbaka till det vanliga bullret så jag gick efter halva låten.
Recensionen av Petra i Kuriren och NSD var halvljummen. Jag undrar om recensenten inte hörde att ljudteknikerna gjorde ett uselt jobb?
I övrigt var bullret från stadsparken vid 22-tiden sådant att när man stod i Blues-tältet och orkestern där inne inte spelade så fick man nästan skrika för att samtala. Förr förekom det att miljökontoret mätte ljudnivåer och förhindrade de värsta excesserna.
För ljudtekniker som vill vidareutbilda sig kan det vara ett bra tips att besöka en dans med en vanlig orkester av typ AB Svenska Dansband. De har många olika instrument och man hör dem alla. Dessutom hör man varje ord i texterna.