Nu får vintern komma – men utan elavbrott

”Nu får vintern komma!” deklarerar vännen Lilly med ny spänst på rösten efter en höstförkylning.

"Norrbotten har både finska och samiska överlevnadstraditioner att slå vakt om" skriver Anneli Mäkinen.

"Norrbotten har både finska och samiska överlevnadstraditioner att slå vakt om" skriver Anneli Mäkinen.

Foto: Fanni Olin Dahl

Kultur2019-10-19 08:08

Hon har precis packat ner tjugo kilo ”fiiniä hirvenlihhaa” (fint älgkött) i frysen. Där ska det, bredvid ortens bär, göra sin långa resa över vinterns rygg i boxens trygga brummande. Årets skörd är hemma – välsignade oktober!

Men tänk om elen går och brummandet upphör! Tänk om det inte blir någon vinter att tala om så att man kan ställa maten därute! Detta verkar avlägset men tecknen finns och expertisen varnar.   

Dags att minnas den gamla naturahushållningen, något som dagens fjällvandrare praktiserar i liten skala. Vill man läsa mer så finns Lilian Ryds klassiker ”Kvinnor i väglöst land”, en skildring av det norrbottniska nybyggarlivet i självhushåll innan moderniteterna nära nog ödelade denna livsform. När elen kom blev livet oerhört mycket lättare, men samtidigt skörare.

Men rester av det gamla finns kvar: vedbastun som även kan användas till matlagning. Grillning och framför allt den skonsamma metoden att tillaga och förvara mat: i luften. Ser framför mig raderna av hårt bröd i taket. Och raderna av torrkött ute i det fria på vårvintern –  Norrbotten har både finska och samiska överlevnadstraditioner att slå vakt om.     

Själv har jag vuxit upp i skarven mellan det gamla och det nya på den finska landsbygden. Det var elektrifierat överallt men några år utan kyl och frys (och bilar och traktorer) minns jag från min tidiga barndom.   

Hur förvarade vi vår hemproducerade mat? Ett svar är att mat inte förvarades så länge som nu. Frostiga oktobermorgnar kom byns slaktare och gjorde hanterbara ingredienser av kalven och sommargrisarna. Redan samma kväll åt vi inälvsgryta på dem, med gott samvete för det prima liv de hade levat.

Vi hade bodar (utan el) där det saltade köttet och fisken hade sina tunnor, spannmålet sina fyra stora bingar. På vårvintern var köttet uppätet så då måste man handla i kyrkbyn – nyslaktat, i lösvikt, på smörpapper.

Fisk fångade man i stort sett året om så den tog inte slut. Någon älg fanns inte i min barndom men hare och mycket fågel som vi åt.

I en backe fanns en jordkällare för rotsaker, sylt och saft – har du stängt dörren ordentligt! - och inne i huset en källare som man ofta sprang till. Och visst användes det is. Den hämtade man från insjön sent på våren så länge vägen bar och förvarade under berg av sågspån. Hemgjord glass var inte ovanligt på de stora bondbröllopen på femtiotalet!

Svammel, säger läsaren, det är bara å gå till Konsum! Men när elen går och vattnet inte kommer och man inte fått sitt morgonkaffe? Och Konsum har stängt ...

"Ortens bär ligger i frysen tillsammans med älgköttet", skriver Anneli Mäkinen.
"Ortens bär ligger i frysen tillsammans med älgköttet", skriver Anneli Mäkinen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!