Sommarvärmen ligger kvav och tung över hemgården Sirillus i Överkalix, och Bengt Pohjanen för en skriftlig kamp mot flugorna.

– När jag hade hånat motståndarna i dagboken kom det en fluga och satte sig på kanten av min bok. Men jag iddes inte slå ihjäl den, jag tänkte att den får leva ett tag till.

Det har gått nästan 50 år sedan han debuterade med en essä i antologin ”Idealism och materialism”. Sedan dess har han skrivit oavbrutet. Han planerar för sin 75-årsdag nästa sommar, men har ingen tanke på att gå i pension. I höst kommer romanen ”Gränsgångare -68”, med en bild av en ung Pohjanen på omslaget.

Artikelbild

| I fönstret skymtar träskulpturen ”Magnus”, som Bengt Pohjanen gjorde i gymnasiet.

– Den är självbiografisk, rakt av, en endagsroman som utspelar sig den 22 februari 1984, då jag vaknar med ett skrik, liggande i ett stabstält.

Målet för dagen var Domkapitlet i Luleå, dit han kallats för ett möte.

– Jag upptäckte snabbt att mötet inte var till för att lösa problem, de ville bli av med mig. Jag skrev ”Härmed avsäger jag mig mitt prästämbete” på ett papper som jag gav till biskop Olaus Brännström innan jag lämnade rummet.

Den februaridagen är själva ramen för berättelsen, som också innehåller en del tillbakablickar, bland annat olika händelser från 1968, då han som ny präst fick uppleva sina hemtrakter på nytt i en omvälvande tid:

Artikelbild

| På gården i Överkalix råder lantlig frid.

– Jag kom till min egen kultur som ung teolog och blev fullständigt chockad. Jag trodde att jag hade kommit hem, och så mötte jag laestadianismen i alla dess former, i väst och öst, predikanter. På ett laestadianmöte träffade jag Kiruna-Lasse. Man får många goda skratt, det är så galet, säger han och ler åt minnet.

Idén till romanen fick han av Sara Lidman:

Artikelbild

| xx

– Hon kom inrusande här med sin roman ”Lifsens rot” i högsta hugg. Sedan tittade hon på mig och sa: ”Böhme”. ”Vilken Böhme?” sa jag. ”Jacob Böhme, från 1500-talet”, svarade hon. ”Om det ögonblicket vill jag att du berättar, när du sprängde alla broar på Domkapitlet. Detta ska du berätta. Och har jag vänt hovarna inåt innan du hinner berätta så ska jag lyssna där uppe.”

Mötet med Sara Lidman i mitten av 1990-talet sådde ett frö.

Artikelbild

| I höst kommer romanen ”Gränsgångare -68”, en självbiografisk endagsroman.

– När hon sedan vände hovarna inåt tänkte jag att jag måste hålla mitt löfte.

Men det dröjde många år innan romanen blev klar:

Artikelbild

| xx

– Det finns saker man inte kan eller vill berätta förrän det gått en viss tid, men den är väldigt uppriktig. Jag har inte använt pseudonymer eller fiktiva namn, annat än om det är riktigt känsligt, så det är klart att det kan uppstå vissa diskussioner, säger han och tillägger:

– Det här måste vara min roligaste bok, och min mest allvarliga.

Artikelbild

| ss

Hans författarskap är trespråkigt och har rört sig mellan många genrer. Ett ständigt utforskande av nya kostymer för skrivandet har bland annat resulterat i lyrik, libretton, filmmanus, dramatik, ordböcker och översättningar.

– Jag är en obotlig konstnärssjäl. När jag som liten snarade fågel byggde jag installationer i skogen. Jag började spela gitarr i tonåren, gjorde en träskulptur i gymnasiet. Jag kan nästan inte gå ut, då måste jag göra något av en knotig trädstam eller vad som helst.

Artikelbild

Fascinationen för bokstäver kom tidigt. Sitt första ord, ”repo”, som betyder ryggsäck, skrev han i 4-årsåldern och första dikten som 13-åring. Som ung gymnasist i Haparanda gick han med basker och pipa med Gunnar Ekelöf som förebild. Temat har varit detsamma hela vägen: Språket. Gränsen. Stalin. Gud.

– Jag hade en pojkdröm om att bli officer och göra FN-tjänst i Gaza, men det blev inte så. Istället började jag läsa teologi, och fick bilden av en prästgård där jag kunde sitta och skriva.

Artikelbild

Är skrivandet enbart lustfyllt, och inte samtidigt en börda?

– Jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan att skriva, jag tror inte jag förstår hur man gör. När jag får sitta i min lya och skriva dikter och texter känner jag att jag lever, jag är lycklig och glad, älskar ord. Jag älskar att berätta.

Efter en kort stunds funderande citerar han Strindberg: ”Jag har skrivit så mycket om mig själv så minsta ljusstråle hotar att förgöra mig.”

– Jag har länge undrat vad han menade, men nu vet jag. Jag har ju gjort så mycket fiktion av mig själv, så minsta ljusstråle, en tanke eller en avslöjande stråle som på något sätt ställer frågan: ”Vet du över huvud taget vad du har varit med om och inte”, det är baksidan. Du offrar din privata historia som berättare, och det tror jag inte gäller bara i mitt fall, utan hos alla som berättar.

Men du har ändå aldrig känt något motstånd när du skrivit?

– Nej, aldrig. Jag skriver för att skjuta upp döden. Jag tror att så länge jag skriver kan jag inte dö.

Och nya idéer saknas inte. Förutom det som han kallar för sitt sidoprojekt, de tre sista delarna i ”Tornedalska öden och äventyr”, funderar han på att skriva minst en del till av sin självbiografi.

Du skriver varje dag. Vad är din drivkraft?

– Äran och pengarna är det inte, för då hade jag skrivit på ett annat sätt. Det är den här oerhörda skaparkraften, och lusten att skapa nya världar, nya sammanhang, nya människor.

– Det är alltså ”L’art pour l’art”, konsten för konstens skull. Jag har inget politiskt eller religiöst budskap, jag måste bara skapa, helt enkelt, annars förtvinar jag.

Han slår sig ner vid skrivbordet i arbetsrummet, platsen där hans verk ofta tar sin början. Där närmar han sig den kreativa känslan, när han vill få till ett utkast eller en struktur. Han tar fram en bok och berättar om sin fascination för Eyvind Johnson.

– En fullblodsförfattare och konstnär är egentligen mystiker. Som Tornedalens siare från förr, som har en transtemporal förmåga och kan vara på flera platser samtidigt. Som verkligen upplever tillvarons djup.

Han blickar ut genom de florstunna, vita gardinerna som silar in solljuset i rummet genom sina tunna trådar. Så skrattar han till:

­– Eyvind stör mig hela tiden. Jag måste bli av med honom i nästa bok.