Jag står i snålblåsten utanför gruvan i Kaunisvaara denna ödesdigra tisdag i oktober. Det är fyra grader, himlen är täckt av gråa moln och någonstans där innanför grindarna arbetar en traktor. Föreställer mig att det var fest här på Tapulimyren för två år sedan, då detta stora gruvexperiment invigdes.
Men denna dag bryts ingen malm.
Underhållsarbetaren Samuli Viitala går mot parkeringen. Han är på väg hem. "Inte är det någon vinnarstämning direkt. Man hoppades att det skulle vara något annat de ville informera om i morse", säger han.
Utdömd – på förhand
Gång på gång har Northland resources legat likt en knockad boxare i ringen medan domaren räknat ned. Utdömda av vissa, egentligen redan innan matchen började.
Och i det här läget, när flera hundra anställda varslas, finns bara förlorare.
Utanför Folkets hus träffar jag bygdens stora profil Mikael Niemi. Han tror att helt krasst att kapitalismen avgör gruvans framtid. "Inte handlar det om någon god vilja eller att man tycker synd om Pajalaborna".
Krisdrabbade Northland försökte frigöra pengar hos fordringsägare men fick nej. Det i kombination med sjunkande järnmalmspriser som ett resultat av att flera nya gruvor öppnats över världen, har gjort att bolaget inte ser någon annan utväg att låta allt stanna upp och varsla anställda. Det skarpa läget sätter en verklig press på alla parter som har någon chans att påverka gruvans överlevnad – att faktiskt agera. "Alla goda krafter måste förenas", som ombudsmannen Daniel Eneslätt, IF Metall Malmfälten säger till mig innan den fullsatta presskonferensen drar igång på Folkets hus i Pajala.
Eneslätt är bara en av dem jag pratar med som ändå hoppas att det ska lösa sig, och att den uträknade boxaren ska resa sig även denna gång.
Även om han erkänner att läget ser mörkt ut.
"Det får inte gå omkull. Det vore katastrof. Det går inte att överblicka de konsekvenserna av det, säger han.
Det är mycket som står på spel. Ett industriprojekt av den här storleken, där minst sju-åtta miljarder plöjts in, står på randen till konkurs. "Vargen är här", säger Johan Balck, vd, inför mediauppbådet. Och Northland ropar på hjälp.
Nu står allt stilla
På skolgården utanför Pajala centralskola står sjundeklassaren Emil Ylipää. Han fick höra nyheten om gruvans stängning i skolan. "Gruvan är väl allt för Pajala. Vi har inget annat, som är stort". En gång åkte han en guidad tur till gruvan. "Det såg stort och miljöfarligt ut. Med mycket maskiner".
Nu står maskinerna stilla. På obestämd tid.
Personalen får återigen smälta ett svårt besked. Men det är en lojal personal Northland har med sig. Nästan alla har arbetat kvar sedan starten.
Teorierna om vad som kommer hända är i full snurr. Själv fascineras jag över Pajalabornas till synes orubbliga tro på gruvan. För dem har den blivit symbolen för utveckling, och om det kan man tycka vad man vill.
Men utan deras stöd tror jag situationen sett betydligt värre ut. När allt hade flyttats från avfolkningsorten Pajala kom gruvan som en räddning. Och gruvan kan minsann ingen flytta härifrån, därför håller man fast vid övertygelsen att allt kommer lösa sig.
Pengar må vara en stor del av den lösningen, men tro kan försätta berg.