Det är som Obol i repris

Visst minns ni Obol?

Det var en historia som började med att Mannen från Malmberget dök upp i länet med en blänkande Rolex runt handleden och sade sig representera ett investmentbolag från Schweiz.

Mannens namn var Bo Johansson och hans historia var fantastisk. Redan vid 16 års ålder blev han föräldralös, nu representerade han ett företag som förvaltade tio miljarder dollar och bland annat, i det tysta, sponsrade Formel 1-cirkusen. Han dök upp för att han ville ge något till länet som han kom ifrån.

För idrottsklubbar och diverse investeringssugna blev det här en historia som inte gick att motstå.

När bubblan sprack var Obol involverat i Luleå Hockey, Plannja Basket, en rad andra klubbar – samt huvudsponsor för hela den svenska basketligan.

Än i dag vet vi inte exakt vad Obol var för något. Jag har själv ägnat många timmar åt att förstå den saken utan att lyckas, men vi kan i alla fall vara säkra på att det inte var vad Bo Johansson uppgav. Han blev inte föräldralös när han var 16, det fanns ingen ”våning med advokater”, ingen ”Asiensektion” eller annat som han passade på att droppa som bisatser.

Till stor del var allt bara en kuliss.

Obol borde ha lärt oss något – i allra högsta grad oss journalister.

Vi borde ha lärt läxan att inte vara så förbaskat godtrogna. Vi borde ha lärt oss misstänka att om något låter på tok för bra för att vara sant så kanske det är precis så det är.

Ändå var det ingen som reagerade särskilt när det tyska paret Wolfgang och Bianca van Deuverden i höstas från ingenstans dök upp i Arvidsjaur med planer som i princip skulle frälsa hela bygden. Det pratades om ett tyskt storföretag som skulle öppna sitt Europakontor i Arvidsjaur, det spekulerades i 60-100 arbetstillfällen, det fanns till och med planer på att starta en akademi för framtida arbetskraft efter tyskt mönster.

För att sälja medel mot mögel...

Inga kritiska frågor ställdes. Vi svalde alltihop – igen.

När jag nu sitter och granskar BKM Mannesmann AG, som sedan blev BKM Scandinavia, ter det sig obegripligt.

En halvtimme vid datorn hade räckt för att alla varningsklockor skulle slå samtidigt och öronbedövande. Då hade vi upptäckt bland annat följande:

Den stolta tyska jättekoncern som hemsidan hänvisade till såldes till Vodafone 2001 och har inte existerat sedan dess.

En googling på paret van Deuverden visade inga spår på något seriöst företagande över huvud taget.

Vad var den stora vinsten med att placera sig i Arvidsjaur?

Om Arvidsjaur skulle bli plats för Europakontoret – var fanns då alla andra kontor?

Likheterna mellan Obol och BKM Scandinavia är ännu fler.

I båda fallen fick man viktiga poltiker att frivilligt ställa sig in sig i hyllningskören och därmed fungera som en garant. Luleås kommunalråd kallade Obols satsning för formidabel. Och när BKM Scandinavia invigdes fanns ingen mindre än minister Sven-Erik Bucht på plats.

Inga dåliga fasader.

Jag tänker att det krävs en hel del charm och övertygande retorik för att få en minister att backa upp ett företag med några få anställda som ska försöka sälja en mögelbekämpningsprodukt.

Nu vet vi ännu inte hur den märkliga historien med BKM Scandinavia slutar, men jag har svårt att se att slutet blir särskilt lyckligt.

Det som sades vara ett tyskt storföretag med stolta traditioner har inte betalat vare sig löner eller hyror. Företagets vd är utomlands och gör sig oanträffbar (Obol, någon?) bortsett från ett fullständigt intetsägande brev till Arvidsjaur kommun.

Vad ska egentligen herr van Deuverden säga för att återupprätta det rykte han trots allt hade snackat sig till?

Nu hoppas jag att läxan verkligen är lärd. Nästa gång det kommer en man (eller kvinna) med frälsarkeps på huvudet och lovar vitt och brett lovar jag att vara skeptisk.