"Fem minuter med rattarna i vädret kan göra skillnad"

Helt utan ångest öppnar jag dörren till Bröstcentrum. För kvinnor med erfarenhet av mörka besked, eller skräcken inför obekanta djävulsknölar är upplevelsen av väntrummet nog en annan. Jag tycker, än så länge, att det känns fint att sitta där, omgiven av människor med samma ärende.

– Har du gjort någon operation?

En förvirrad sekund undrar jag om jag ska svara kejsarsnitt. Fast här handlar ju allt om bröst.

– Nej.

Kvinnan som tar emot i undersökningsrummet har nötbruna, snälla ögon och småpratar vänligt om att kaffet i min mugg doftar gott, medan jag krånglar med behån. Det märks att hon vill dämpa det obekväma med att i bar överkropp stå framför en främmande människa. För henne är det business as usual.

Vartannat år kallas kvinnor mellan 40 och 74 år till screening i syfte att upptäcka bröstcancer i ett så tidigt skede som möjligt. Sedan ett par år är undersökningen kostnadsfri. Det är ju fantastiskt. Jag känner enorm trygghet i att regelbundet bli påmind om att det är dags för kontroll. Vore ansvaret mitt hade jag förmodligen aldrig gått dit.

Bröstcancer är den vanligaste cancerformen hos svenska kvinnor. Var nionde drabbas. Studier visar att dödligheten kan minskas med upp till 40 procent om cancern upptäcks tidigt genom mammografi. Ändå uteblir upp till tolv procent av de kvinnor som kallas i Norrbotten. Livsfarligt.

Hon är fullblodsproffs, kvinnan som på längden och tvären pressar in mina tuttar i apparaten med varma händer. Det gör inte ens ont. Annat var det förra gången då jag lastade upp mjölksprängda amningsbomber och sprejade ner hela maskinen. Sjuksköterskan höjde inte på ögonbrynen åt det heller, fastän jag höll på att fnissa ihjäl mig.

På 1980- och 90-talet var det hett med jättebröst. Tonårsrum tapetserades med posters där Samantha Fox och Sabrina fläkte ut sig i våta t-shirts med bröstvårtor som sprängde mot tyget. Något senare följde vågen av glamourmodeller som svankande kråmade sig i geggiga magasin med kåta män som huvudsaklig målgrupp. På den tid då systrarna Graaf var A-kändisar i Sverige suckade jag tungt över mina pyttebröst som knappt gav en rundning på tröjan. I vansinnesobekväm push-up brottades jag med urringningen för att skapa en klyfta av ingenting och fantiserade i hemlighet om silikon.

Fixeringen gick över. Far ända in i baljan vad jag är glad att jag skrotade planerna på betalda bautaboobs. I dag älskar jag att ha små bröst. De är lätta, praktiska, gulliga, aldrig i vägen och har producerat mat till små människor. Vad mer kan man begära?

Tusentals svenska kvinnor opererar fortfarande brösten varje år, av estetiska skäl. Men 90-talstrenden att öka så många kupstorlekar som möjligt har mattats av, i takt med tilltagande protester mot förvrängda kroppsideal ämnade att behaga män. Många av dåtidens sexsymboler har plockat ut sina implantat. Det kan ju ha ett samband med att vi uppnått en ålder då vi kallas till mammografi och tänker att brösten får se ut som de är, bara de är friska.

Medan jag klär på mig trasslar jag generat in mig i ett försök att skoja om att mjuka minituttar måste vara enklare att baxa in i manicken än stenhårda plastpattar. Hon med de nötbruna ögonen låtsas inte förstå. Ett par dagar senare får jag ett brev. Undersökningen visade inga tecken på bröstcancer. Ett fint besked, så här i slutet av bröstcancermånaden oktober.