Det politiska landskapet i Norrbotten börjar alltmer anta formen av en ideologisk ormgrop. Efter höstens usla val för Socialdemokraterna styrs flera kommuner av oheliga regnbågsallianser, där partifärger och disparata värderingsgrunder blandas och rumlar runt med varandra.
Plötsligt framstår valurnorna i september som de där skålarna på vardagsrumsborden under 70-talets promiskuösa nyckelpartyn, med husnycklar huller om buller som slumpmässigt avgjorde vem som skulle gå hem med vem. Swinging, eh?
Och allra mest anmärkningsvärd är förstås den här röran i landstingshuset.
Förra veckan tycktes det som att vi stod inför ett epokgörande maktskifte i den viktigaste beslutande församlingen gällande länets framtida sjukvård. Vänsterpartiet hade avbrutit förhandlingarna med Socialdemokraterna och flirtade öppet med Sjukvårdspartiet och de borgerliga.
– Vi känner att vi får stort gehör för våra frågor, sa vice distriktsordförande Nina Berggård och erkände obekymrat att V:s förhandlingsgrupp hade gått bakom ryggen på S, tagit av sig vigselringen och sökte nya partners.
Försmådde landstingsrådet Kent Ögren togs på sängen av NSD:s avslöjande och sa sig vara ”helt ovetande” om Vänsterpartiets prassel med högeroppositionen. Ett ramaskri följde i sociala medier, där diverse toppsossar sjönk till sandlådenivå och ondgjorde sig över ”kommunisternas” illojajlitet. Lite sans skulle inte skada, va?
Allt blev extra tillspetsat i tisdags när länets mindre lokaltidning ringde upp Nina Berggård för kommentarer – men i stället var det folkpartisten Jens Sundström som svarade i mobiltelefonen och meddelade att hon ”vabbade”. Eh?
Motiven bakom V:s agerande är ännu oklara. Rimligaste förklaringen är att partiet, med sina sex mandat, helt enkelt tröttnade på att sitta i knäet på Ögren, utan egentligt inflytande, och därför försökte med offentlig utpressning i förhandlingarnas sista skälvande ögonblick. Kanske en vice landstingsrådpost? Ordförandepost i fler nämnder? Vi vet ännu inte.
I och för sig bra att de ställer krav. Ingen mår bra av att alltid vara förtryckt i ett ojämlikt förhållande.
Men hur förankrat inom partiet var detta svärmande för högeroppositionen? Och vore det inte bättre att sköta informationen om förhandlingarna internt först, i stället för att skvallra för oss i pressen?
För en utomstående betraktare – väljare – framstår allting som en illa regisserad sängkammarfars som nu äventyrar partiets trovärdighet.
Och inte är det ”otroheten” mot sossarna och Kent Ögren som är mest svårsmält.
Snarare det ideologiska sveket mot Vänsterpartiets sympatisörer och medlemmar.
Efter budskap som ”Inte till salu” och förbud mot vinster i välfärden som enda stora valfråga, har de flesta väldigt svårt att förstå hur partiet skulle kunna samregera med Moderaterna och Folkpartiet.
Inte oväntat har distriktsstyrelsen redan drabbats av flera avhopp. Hur många fler blir det? Hur allvarlig är partisplittringen?
Om V överhuvudtaget är välkomna åter till det olyckliga äktenskapet med S återstår att se. Skulle dock inte bli förvånad om distriktsstyrelsen i helgen kommer fram till att det är lika bra att krypa tillbaka, med svansen mellan benen och skammens rodnad om kinderna.
Visst, otrohet kan förlåtas - men nu har den svikna partnern en hållhake för en hel mandatperiod framöver.