Samma vecka som Englands konservativa järnlady Margaret Thatcher avlider, färgas residensstaden mörkröd.
En händelse som ser ut som en tanke.
Vore jag socialdemokrat skulle jag jubla.
– Jag kommer inte att verka för att flaggorna tas ned, säger kommunalråd Karl Petersen (S) försiktigt apropå Luleåfans och deras punkkampanj.
Varför ska Luleå förknippas med vänstertroll när vårt lag minsann är svart och gult också? undrar någon bestört.
Men rött allena känns logiskt. Att Lars ”Osten” Bergström och Jonas Rönnqvist har profilerat Luleå hockey som Det kämpande kollektivet är känt sedan länge. Mantrat ”Laget före jaget” är stolt sosseretorik som ekar från tidevarv långt innan den borgerliga alliansen – och Göran Persson före dem – reducerade oss till statusjagande individualister som inte bryr sig om annat än räntenivåer, inredning och nästa träningspass.
Därför kommer den röda febern som ett lyckligt avbrott. Plötsligt sprider sig hockeyyran genom staden och vi sluter upp i supporterleden, oavsett kön och ålder, klassbakgrund eller, för den delen, politisk hemvist. Drömfinalen innebär – kors i taket! – något gemensamt att hoppas på, bortom alla privata bubblor av särintressen som utgör landet Svedala numera.
Jag bevittnade själv en vacker hemkomst av laget förra lördagen, timmarna efter triumfen i Karlstad, när Rönnqvist och hans mannar höll hov på stans stora nöjesetablissemang och horder av unga fans flockades med tårar i ögonen vid deras sida.
I några magiska veckor framåt är vi ”alla” Luleåsupportrar.
Men utanför kommungränsen är norrbottningarnas laglojalitet fullkomligt tudelad.
Det räcker med att följa chatten i NSD:s direktrapportering Matchen direkt för att inse det, likaså kommentarstrådarna till hockeybloggar och artiklar.
I städer som Kiruna och Boden frodas missnöjet. Fråga ortsborna om vem som vinner finalen och många svarar ”SAIK”, snabbare än en dragning av Linus Klasen.
Sportintresserade vet att Luleåhatet, som det faktiskt handlar om, har rötterna i klubbrivaliteten som en gång präglade hockey-Norrbotten. Nostlagiska Kirunabor glömmer inte de gyllene åren med bröderna Salming i slutet av 60-talet, medan bodensarna har kvar vidöppna sår från missade straffar och uteblivna Elitserieavancemang 1993-94. Att många länstalanger har gått hockeygymnasium i Skellefteå har ytterligare förstärkt lojalitetsbanden.
Bitterheten gentemot Luleå hockey – snart guldhjältar och SM-segrare – bottnar också i något ännu allvarligare, nämligen den allt djupare klyftan mellan Luleå och övriga länet.
Ta vårdfrågan. Efter att länssjukhuset ”Garnis” stängdes ner i Boden har Kent Ögren och S-politikerna fortsatt med att avveckla akutkirurgin i gruvstaden – och nu sparar de in på vårdcentralerna över hela länet också.
Eller ta det faktum att LKAB sponsrar Luleå hockey med miljonbelopp och skickar sina anställda i busslaster till kusten, mitt under Kirunas julhandel.
Det finns tusen exempel till, vilket ger viss förståelse för den missunnsamhet, rentav avundsjuka, som många länsbor uttrycker, mitt i stadens finalhysteri.
Luleå symboliserar överheten, ett utsugande maktcentrum på övriga regionens bekostnad, en samhällsutveckling som splittrar Norrbotten. Inga röda, kollektivistiska hockeyframgångar kan ändra på detta.
Men tänk så här:
B.S.T.L.
Bucklan ska till länet.
Kan vi inte, för ett enda stilla ögonblick, enas om detta?