Orange is the new black, för att låna titeln från höstens bästa digitala tv-underhållning på Netflix.
Storheten med serien om de kvinnliga fängelseinternerna är snarare att allting går i grått, med ett persongalleri utan förutsägbara pekpinnar. Ingen god eller ond, snarare både och samtidigt. Som i verkligheten, kan vi säga.
För är det något som har suddats ut sedan ideologiernas död och individualismens korståg på 2000-talet, så är det gränserna mellan rätt och fel.
Kriget i Syrien är tragiskt typexempel. De flesta är överens om att gasattacken, när minst 1 400 människor mördades med stridsgasen sarin, är så ofattbart djävulsk, att ingen diplomatisk pardon finns kvar.
Men vem låg bakom? Ännu har inga bevis fastställt att det var regimstyrkorna, vilket alltjämt håller liv i misstanken att det tvärtom var motståndsrebeller som iscensatte attacken. Och även om FN-inspektörer så småningom lägger fram tillräckliga dokument mot al-Assad, finns inget självskrivet i att en militär vedergällning är enda lösningen.
Att rebellerna dessutom påstås ha kopplingar till terroristerna i al-Quaida gör inte läget mindre paradoxalt (hur kan USA stötta dem?).
Rätt eller fel: ska omvärlden ingripa? En gråzon så svårtolkad att säkerhetsrådet inte kan enas, medan Ryssland och Kinas agerande skyndar på det nya Kalla kriget (grattis vapenindustrin och James Bond-fantaster).
Men Barack Obama, fredspristagaren, bryr sig inte om världsopinionen. USA tänker trotsa internationell folkrätt och anfalla Syrien, om kongressen röstar ja nästa vecka.
Yes we can, utropade Obama redan som världens förste svarta president, då med allas förhoppning om att USA skulle bli en mer fredlig supermakt.
No you can’t, säger många i dag som motsätter sig den amerikanska krigföringen.
Och mitt i världskrisen kom Obama på besök till Sverige och statsminister Fredrik Reinfeldt. Rätt eller fel? Svårt att säga.
Pressuppbådet var massivt, reportrarna ställde tuffa frågor om avlyssningsskandaler och NSA, om Guantanamo och givetvis om Syrienkrisen.
Ändå lyckades presidenten ducka undan invändningarna.
Fredrik Reinfeldt med hundögonen, han fnittrade och har sällan sett så liten ut som i knäet på världens mäktigaste. Statsministern i ”neutrala” Sverige uttryckte ”förståelse” för att en amerikansk attack måste ske även utan världssamfundets stöd.
Rätt eller fel, gott folk?
Själv slås jag mest av hur Reinfeldts hovsamma underdånighet påminner om Jokkmokks styrande i Kallakkonflikten, så klart utan övriga jämförelser med Syrien.
Det finns ingen enkel lösning på samhällsklyfta som uppstått i debatten när tillväxt i bygden ställs mot naturvärden och samernas överlevnad.
Rätt eller fel med gruvbrytning i Europas sista vildmark? Jag, en simpel lokaltidningsjournalist, måste passa på den frågan.
Men borde inte fler politiker våga ta ställning, i stället för att bara tassa runt alla frågor?
Eller är de helt lamslagna inför det faktum att allt är så grått numera?
I så fall: Vad ska vi med dem till?