Jag slog upp ordet ”absurd” i ett lexikon. Till min milda förvåning illustrerades synonymerna – ”orimlig”, ”förnuftsstridig”, ”befängd”, ”galen” och så vidare – av en nytagen bild från veckans landstingsfullmäktige i Luleå, där herrar Ögren, Niska/Westman, Backgård och Karlsson satt i en sandlåda och lekte Hela havet stormar med övriga ledamöter och väljare.
Nej, det här var ingen särskilt bra vecka för politiken.
En ännu sämre tid väntar för de förtroendevalda.
Mycket är svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå sig på just nu. Problemen med landstingssåpan är otaliga.
Hur, exempelvis, kom det sig att sossarna totalt nonchalerade det kokande missnöjet i övriga Norrbotten inför valet? Vem tänkte ut den Bagdad Bob-strategin? Varför sa ingen att det stod en elefant – låt oss kalla honom Kent – i rummet och retade delar av fotfolket till vansinne?
Lika bisarrt är det faktum att valda landstingsråd Kenneth Backgård (Ns) och Mattias Karlsson (M) nu ska vifta med klubban och delta i beredningar av ärenden som S, V och Mp ändå har majoritet för.
Vem styr och vem är i opposition? Situationen är obegriplig även för statsvetarna.
– Det blir svårt för väljarna att ställa någon till svars, sa Charlotte Söderberg till NSD och satte fingret på vad folkets recension av farsen blir. Nämligen eskalerande politikerförakt.
Läget är knappast mer lättförståeligt på riksdagsnivå. Redan nästa vecka kan landet ha en regeringskris, om Sverigedemokraterna fäller Stefan Löfvens budget. Wtf händer då?
Men det som är absurt inom politiken är genialiskt i popmusiken. Vilket osökt leder mina tankar till Ariel Rosenberg. Mitt i det parlamentariska kaoset i lilla Svedala släpper den skenbart dysfunktionelle LA-mannen Ariel Pink, som han kallar sig, sitt nya epos till skiva, den härligt vansinniga dubbelmackan Pom Pom.
Ända sedan Before today 2008 har Pink varit en av ytterst få aktuella artister som jag orkar engagera mig i. Älskar honom för oförutsägbarheten, fingertoppskänslan för skruvade melodier och förmågan att vända allt upp och ned, i en tid när popmusiken känns mer strömlinjeformad, kvävd och Idol-stöpt än någonsin. Den som söker finner en oemotståndlig logik i alla hisnande kast mellan olika genrer, ofta i en och samma låt. Psykedelisk 60-talspop, grötig riffrock, gotisk postpunk, reklamjinglar och blippbloppande tv-trudelutter som minner om något barnprogram på 80-talet. Samt tusen andra stilar därtill.
En modern Frank Zappa? undrar någon och visst finns likheter.
Men Ariel Pink är så mycket mer än ironisk ekvilibrism och knasig sexhumor.
Som ljudspår till 2014 passar hans popsurrealismen perfekt. Ju mer bisarr samtidspolitiken blir, desto mer relevant är han.
Och när knappt något i popkulturen överraskar längre – när allting ska vara så osexigt anpassat och b-e-g-r-i-p-l-i-g-t, må det vara Hollywood, indierock eller plakatpunk – väljer Ariel Pink att inleda sin skiva ungefär så här: ”Ta på er plastiga regnrockar och följ med i grisarnas parad/Mannekängerna är såååååå rädda”.
Obegripligt. Eller kanske en glasklar beskrivning av sakernas tillstånd just nu.
På sitt säregna vis är Pom Pom lika oavbrutet underhållande och bra som The Beatles vita dubbelalbum 1968.
Fast med rosa omslag, då.