Unga kvinnor i det traditionella renlandet

Sista biten ner till renarnas vinterhage bjuder på en härlig nedförsbacke och Eva Kvist och dottern Vilma Kvist tar plats i den höbeklädda pulkan. Lillasyster Hanna blev kvar och leker hos mormor. Vilma tjuter av skratt och renarna utanför hagen kommer till mötes.
Nyanlända renar
- Det där är inte våra renar. Det kommer jämt renar hit som inte är våra. Stannar de länge tar vi in dem i hagen och ringer deras ägare, säger Eva.
Vilma springer mot de nyanlända renarna. De vänder sig om och springer iväg för att sedan stanna och iaktta henne.
- De är lite rädda för henne. Kanske tror de att hon är en hund.
Hur som helst så ger det Vilma en självklar självkänsla. Hon kan styra de stora djuren.
Går hon lugnt är renarna lugna. Springer hon mot dem, flyr de.
Det vet hon.
- Men Vilma, sluta reta renarna. Kom och hjälp till i stället med maten.
Sov under granar
Vilma är uppvuxen med renar. Som sex månader gammal baby var hon med vid sin första renmärkning.
- Hon låg under granarna med myggnät över sig och sov.
Så som Vilma nu växer upp har också Eva för 25 år sedan inlett sin bana som renskötare.
- Jag och mina syskon kunde vara timmar i renhagen. Pappa sa bara att vi skulle akta oss för hornen. Vi gick med renarna på byn som hundar, vilade med dem på höet i hagarna. Det är skönt för själen att vara i renhagen, alla problem flyger bort. Renar är sådana harmoniska djur.
Även i vuxenålder flyger tiden iväg.
"Det är så rofyllt här"
- Ofta får jag höra att det tar sådan tid för mig att mata. Det blir alltid att jag börjar filosofera, det är så rofyllt här.
I renhagen finns förutom Evas tio renar, hennes två systrars och ytterligare fyra andra renägares renar. Sammanlagt är det 90 renar i vinterhagen. Där går de under vintern för att inte riskera att svälta, när marken ute i skogen bli täckt av hård is och djup snö.
Vilma har hittat ett tappat renhorn och försöker få fast det på en hornlös ren. Katten Lempi som följer allt från staketet gäspar.
- Naturen är så snillrik att tjurarna tappar sina horn direkt efter vajornas brunst på hösten.
Tjurarna använder sina horn till kamp med andra tjurar för att vinna honorna. Efteråt tappar de hornen medan vajorna tappar sina först på våren.
I naturens under
- Tjurarna är starkare och gräver upp gropar med mat ur snön. Då kan vajorna jaga iväg dem med sina horn och så får hon och kalvarna mat. Säkert fungerar hornen som skydd åt kalven också.
Att vara aktiv renägare och renskötare för naturen nära.
- Allt har en logisk förklaring i naturen. Naturen kan vara grym ibland, men den är logisk. Tillsammans med renarna blir man ett med naturen.
Längst ner i hagen står härken Elvis och tittar.
- Han ser att det är någon ny här. Då håller han sig undan. Turister brukar få klappa honom, jag tycker inte att det är för mycket begärt av honom.
Till slut kommer också Elvis fram.
Koncessionsrätt
- Han ska inte läggas på bordet. Han är 15 år och jag har haft honom sedan han föddes. På sätt och vis kanske det bästa för honom vore att gå till slakt så småningom, en död i naturen är mer rå. Att rivas av rovdjur eller svälta ihjäl är grymt medan slakt går snabbt.
Eva är född i en renägarsläkt med koncessionsrätt. Att hon inte är same gör att hennes renmärke bara får ha 30 renar. Rennäringen är någonting som hör livet till.
- Någonting annat vore konstigt. Dessutom håller jag hälsan och formen på det här sättet. Det är omöjligt att inte bli svettig, det finns alltid någonting att göra.

Unga kvinnor i det traditionella renlandet

Katten Lempi sträcker på sig i vårsolen och jamar ljudligt.Nyfikna renansikten tittar fram och tvååringen Vilma Kvist sätter fart mot renhagen. - Renskötsel är en livsstil, en del av personligheten, säger Eva Kvist, renägare.